Att konungen åsyftat ett fullkomligt Öster-
sjövälde är således ovedersägeligt. Huruvida
han åter hade någon verklig afsigt på kejsare-
kronan eller med dylika planev endast ville
oroa Ferdinand, är kiokigare alt afgöra, kanu-
ske omöjligt. Det är ofia svårt för sjelfva den
handlande personen, att vid början af ett före-
tag bestämma dess gränser. Framgången gif-
ver vanligtvis nya förslag, på samma gång som
nya medel att dem utföras och ju liiligare
sinne, desto mera rikt på aningar om nya ska-
pelser uti statens libasom snitlets verlås desto
mera brinnande ifver att förvaudla dem till
verkiighet. Särdeles märkvärdigt är alt höra
Gustaf Adolfs egna ullåtelserv i dessa ämnen.
Man telade om kejsarens vådliga planer, och
huru de genom konungen blifvit tillintetgjorda;
bur denne sednvare blifvit likasom för sädant
ändamål enkom utrustad af försynen. Hans
utemordentliga mod, hans lifliga begär att åtaga
sig de förtrycktas sak, var en gåfva till men-
viskoslägtets räddning, ett bevis af Guds välgö-
rande godhet. Säg snarare,? sade konungen,
alt det är ett bevis på Guds vrede; ty han.
öfvergifver aldrig medelvägen och tillgriper yt-
terligketer, utan för alt dermed straffa. Det
är deremot ett tecken af hans kärlek, då han åt ett
folk gifver konungar med vankgsare själsförmö-
genheter. Sådana uppgöra inga förslager, som
icke kunna utföras. Äran och ärelystuaden lemnar
i fred dem sjelfsa, och devigenom också deras
folk. Då en sådan konung, med redlig och be-
stämd vilja, företager sig att noga följa ären-
dernas gång och bevaka sina undersåtares bi-
sta, så lyctas det honom vanligen att bereda
hela sitt rikes trefnad och väl. Lemnar han
sig också i händerna på en gunstling, så är
det värsta, som kan inträffa, att denne på det
allmännas bekostnad riktar sig sjelf och sina
vänner, och väcker fordna jemnlikars afund och
harm. Men huru ringa äro icke dessa olägen-
keter, då man jemnför dem med ärelystnadens
verkningar, Detta omättliga begär beröfvar bå-
de korungen och hans folk allt lugn. Ian an-
ser för fiende: enhvar, som icke vill vara havs
undersåte. Han bär sina vapen lika långt som
sina förhoppningar, och liknar en uppsvälld
ström, som ödelägger de fält, öfver hvilka han
framfar, och uppfyller verlden med förvirring,
elärde och fasa. Detta Gustaf Adolf. Mån-
gen frågar: huruvida han icke sjelf var på vä-
3en att falla för dessa frestelser, som före och
efter honom fällt så mången eröfrare. Histo-
rien lägger fingret på munnen och tiger; men
vänder frågaren tillbaka mot den store konun-
sens förflatna lefnad, hellre tacksamt räknande
in hjeltes verkliga välgerningar, än misstänk-
samt anande hans möjliga fel.