— HV! lH0.!!StDf SD b1syyusL SLS Vg VM ml Im: ÄFF FR FÅ? VO AV VO AA — eV
KALRELIDOSEOR
Man kunde aldrig se en ängsligare syn. Fol-
ket hade skockat sig omkring en stackars bon-
de, som stod rådvill, med tömarne i handen,
och såg sig bekymmerfullt omkring på alla si-
dor, under det strida tårar rullade utför hans
kinder. På fråga hvarföre han jemrade sig, fick
man icke annat svar, än att han var den olyck-
ligaste man i staden. Alla sågo med deltagan-
de hans ständigt stigande sorg, men ingen fick.
reda på orsaken, som han i ett slags orolig
fruktan syntes förtiga. Nära en halftimme va-
rade detta, och både nyfikenheten och folkmas-.
san hade med hvarje stund ökats, då den be-
dröfvade i en hast utropade: gudskelof der
ha vi honom.
Sorgen förbytte sig i en oförmodad glädje,
han band brådskande tömmen vid vagnen,
sväljde gråten, och skyndade ifrigt m 1 närma-
ste huset, efter tvenne nyss ankomna personer,
af hvilka den ene bar en betäckt ask under
armen. En sorlande munterhet utbrast i folk-
skocken vid denna gäåtlika förändring, och som
ännu ingen kunde hegripa huru saken hängde
tillhopa, qvarstadmade en del af mängden, hvars
nygirighet ännu mera väcktes deraf att det bus,
der der glade bonden inskyndat, var Kongl.
Poliskammaren.
Efter tämligen lång väntan, började några
upplysningar i saken ryktesvis sprida sig. Bon-
den hade tidigt på förmiddagen hållit på tor-
get med ett råglass af årets nya skörd, och ef-
ter slutad försäljning, hade en hygglig jungfru
närmat sg med förfrågan om hans bemort.
Efter vunnen känvedom derom, hade hon frå-
gat, om, för goda ord och pengar, hon finge
åka med honom till en i stadens grannskap
liggande egendom, som hon nämnde, Bonden
såg icke något skäl att afslå en lätt förtjenst och
ett godt sällskap. Efter det hedervärda stån-
dets sed, ref han sig först en stund bakom örat,
der betänklighetls-organet sitter, och gaf, efter