Wittsjö, Demmin och på Bråviken, vid hvil-
ket sistnämnde tillfälle hästen förlorades och
konungen sjelf kunde med möda rädda sitt ege!
lif, Man afrådde honom en annan gång från
att stiga ned i Falu grvufva. Hvad, sade han,
skall en konung icke besöka sitt rikes bästa
skattkammare?
Få personer hafva åltnjutit så stort och ut-
märkt anseende som Gustaf Adolf, äfven hland
sina fiender. Han är verldens störste konung,
sade påfven. Katolikerna talade med beunr-
dran om hans många dygder, hans krigstukt,
hans rättvisa, hans sedlighet, hans nit och
oskrymtade gudaktighet, fastän uti en ogud
aktig tro. Knappt en enda smädeskrift syntes
mot denne deras dödsfiende. ända till Euro-
pas aflägsnaste nejder, till halfvilda furstar och
folk, trängde sig hans rykte och namn. Tur-
kiet sökte hans vänskap; Tartarerna skickade
iyckönskande sändebud och Moskowitiska stor-
fursten visste icke, hura han skulle uttrycka
sin tillgifvenhet, sin beundran. Detta af främ-
lingar, till och med fiender. AF sina egna var
han dyrkad. Uti Svenska hären fanns en stor
skara Engelsmän och ännu flere Skottar, hvilka
just vid denna tiden voro som mest lifvade af
hat mot påfvedömet och en svärmande kärlek
för protestantiska lärorna. För dessa var Gu-
staf Adolf en annan Judas Maccabeus, lejone!
af norden, likasom fordom lejonet af Judas til-
lika oskuldens lem, offrande sitt rena blod för
verldens frälsning. Litet före slaget vid Lil!zen
hade de flesta Skottska regementerna blifvit
qvarlemnade i Schyaben, och derigenom hin-
drade att deltaga i nämnde slagtning. Särde:
les rörande är att läsa deras klagan, att dem
icke förunnades i döden följa deras in i döden
älskade konung Gustavus. Lika, om ej ännu
mera tillbedd var han af de protestantiska Ty-
skarna, af honom befriade från både verldslig!
och andeligt slafveri, och så genom århundra-
den bibehållande hans namn i välsignadt minne.
Svenskarne älskade och vördade honom såsom
deras måhända störste könung, endast att jemn-.
föra med den lika stora och lika älskade far-
fadern. Axel Oxenstjerna satte homom högst.
Aldrig, skref han, har Sverige ägt en störr
konung. Gustaf Adolf den store och fädernes-
landets fader äro tittlar, dem han af oss rält-
visligen förtjerat Uti hela verlden finnes för
närvarande ingen, som med honom kan jemn-
föras, och har på många århundraden icke fun-
nits. Jag tviflar, om kommande tider någon-
s:n skola frambrinsa hans like.? (Forts. e. a )Y