han särdeles, satte sig olta wid dess sida och
språkade om fordna dagar, och om gamla kong
Gösta och dess seder.
Gustaf Adolfs häftiga lynne och deraf föran-
ledda öfverilningar var ett fel, som stundom
gaf anledning till ledsamma uppträden. Det
bände nemligen icke sällan, särdeles i yngre å-
ren, alt han förgick sig med häftiga ord, till
och med hugg och slag, och det var honom
svårt, nästan omöjligt att tygla utbrottet af si-
na känslor. År och erfarenhet lärde honom
dock slutligen den svåra konsten att beherrska
sig sjelf, och oftast kunde man blott af en ha-
stigt öfvergående rodnad eller dragning i an-
sigtet gissa till hans inre rörelse. Sjelf kände
och - erkände han ofvannämnde sin svaghet.
Men, tillade han, mina vänner kunna väl
kafva öfverseende med min häftighet; likasom
jag med deras fel, den enes långsamhet, den
andres vin, den tredjes egennylta, o.s. v. Der-
emot var han lätt och snart försonad, sökande
ifsigt och ädelmodigt att godtgöra hvarje för-
hbastande. Efterhängande groll och ovilja hyste
han aldrig. Man berdttar i detta hänseende
fö!sande tilldragelse. En Skottsk öfverste, vid
mamn Seaton, begick vid en mönstring något
fel, i anledning htaraf konungen fannsig be-
fogad att gifva honom en förebråelse. Seaton
började ursäkta och försvara sig, hvarvid ord-
vexlingen tog en så Lhflig vändning, att konma-
gen slutligen gaf öfversten en örfil, och det midt
framför hela linien. Seaton kunde naturligtvis
feke erhålla någon upprättelse, utan begärde
straxt afsked, och skyndade ännu samma qväll
öfver Danska gränsen för att derstädes söka ny
ijenst. Konungen ångrade sig snart, medtog ett
par betjenter och red fter. Straxt på andra
sidan gränsen träffade han Seaton. Herr öf-
verste, sade han, jag har både förorättat och
förolämpat eder. Det gör mig ondt, ty jag an-
ser eder vara en hederlig man, :;och derföre
kommer jag att gifva upprättelse. Här utom
Sverges gränsor äro Gustaf Adolf och Seaton
lika goda. Se här, två pistoler, eller två vär-
tor! Hämna eder, om .ni kan! Seaton kasta-
de sig till hans fötter, och bad att få lefva
och dö i konungens tjenst. Gustaf Adolf om-
famnade honom och de redo tillbaka till läs
aret, der han i fleres närvaro omtalade den
upprättelse, som Seaton hade erhållit.
Ömnstaf Adolf var en bland de största härfö-
päre, som någonsin funnits. De många förbätt-
ringar, hvilka krigskonsten genom honom er-
hållit, skola framdeles närmare omtalas. Per-
sonlig tapperhet hade och visade han uti hög-
sta grad, så att han derföre af många tadlades,
såsorm den der: förblandade soldatens åliggan-
den med fältherrens. Det Ivar dock hans öf-
vertygelse, att en anförare icke kan af sina
seldater fordra mera mod, än han sjelf visar.
Fruktan var också en för Gustaf alldeles främ-
mande sak. Då man varnade honom, svarade
ban skämtarde: ännu har ingen konung fallit
för en kanonkula; — eller allvarsamt tilläg-
gande: förtröstan på Gud är den bästa försig-
tigheten; — eller ock: hvilken död vore för
en konung skönare än att falla för sitt folk och
sin rättvisa sak? Att räkna alla hans under
fälttågen genomgångna lifsfaror, är nästan ogör-
khigt; nio stora ärr, utom dem ban erhöll på