nen trodde nästan att jag gycklade
nom; så litet kunde ban begripa, ;
mina ögon var ett lika så utomorden
sende som Columbus, hvilken upptäckte
obekant verld, eller Vasco som återfann en
förlorad, Jag bjöd min vägvisare att i säll-
skap med denne Nestor i hans skrå taga litet
till bästa, hvilket han utan betänkande aåntog.
Vi satte oss till bords, och mina gäster syn-
tes fullkomligt belåtne med välplägningen.
Vid efterrätten ledde jag samtalet på Balmats
djerfva företag, och den gamle, hvilken Mont-
meillans- vinet gjort munter och språksam, lät
icke två gånger bedja sig att berätta sina äf-
ventyr. Tillnamnet MontBlanc, som han ännu
alltid gaf sig, bevisade föröfrigt, att han med
stol:het tänkte tillbaka på den händelse, jag
önskade få höra honom omtala. Han visade
sig också strax beredvillig att uppfylla min
begäran; men förut räckte han. fram sitt glas,
jag skänkte i åt honom och min vägvisare,
hvarpå han reste sig upp och sade: med er
tillåtelse, min herre! — Er skål, Balmat!
och vi klingade.
Sedan den gamle Jacques tömt sitt glas,
smackade han med tungan, blundade och lu-
tade sig tillbaka emot stolen ,-för att, som det
syntes, samla tankarne, hvilka sannolikt ge-
nom- det sista glaset icke. blifvit. mycket kla-
rare. - Min vägvisare lagade sig till att i
möjligaste: beqvämlighet afhöra en historia,
han förmodligen redan hört mer än en - gång.
Hans förberedelser dertill vero högst enkla
och bestodo deri, att han med stolen gjorde
half svängning till höger, så att han stödde
fötterna emot kaminen, med armbigen på
bordet, hufvudet i venstra band och glaset
till höger. - Jag sjelf drog min dagbok ur fic-
kan, framtog blyertspennan, och här följer
nu den osmyckade, enkla berättelsen om Bal-
mats äfventyr, ord för ord såsom den kom
från hans egen mun:
— Hm — jo — det var år 17863 jag var
då fem och tjugu år gammal, och såsom Ni
nu ser mig här, har jag mina fulla två och
sjuttio. Den tiden var det helt annat; jag ha-
de ben som dj-n och en helvetisk mage. Jag
hade kunnat springa i tre dagar å rad, utan
att få ett Guds lån. Nu hände sig så, en
gång, då jag gått vilse på Buet — det hade
rullat ned en hop snö, det var saken — då
sade jag litet emellan för mig sjelf, i det jag
såg uppåt MontBlanc: Ha, din gamla skälm,
nu tycker du att du är styf — inen vänta
bara, jag klättrar väl uppför dig en vacker
dag: — Kort och godt — dag och natt gick
den tanken ikving i hufvudet på mig. Om
dagen steg jag uppför Brevent, der man har
MontBlanc så nära sig, som Ni är mig, och jag
tillbragte hela timmarne med att uppsöka en
tjenlig väg. — Och! sade jag, fins det in-
gen, så skall jag väl göra mig en; men upp
skall jag! — OUch om natten, då var det
ändå värre. Knapt hade jag somnat, så var
jag straxt på väg, I början gick det fort som
på en jemn landsväg, och jag sade för mig
sjelf; kors så dum jag var, som kunde iabilla
mig, att det var så svårt bestiga MontBlänc!
AM an d2 hlaf ss Af Illa Ads