han som ltamsabatCce den, Uttal fr ransys:a Peri
volutionenr. - Bevoiutioven bod idgen; men hvad
är idsen utan krafien? en abstraktion, ett ord.
För alt realisera den behölfves en kroft, och
Napoleon var denna kraft. Förstod han sin
rol, sin kallelse; kände ban heta dess vidd och
yttersta mål? Lika mycket — och hvem vet det
väl? Det är troligare att han icke kände det;
men årbundradet, scm gick med bomom , mån-
ne det kände målet bättre? Född ined utom-
ordentliga förmögenheter att verka på menul-
skorne, verkade han i den krets af förhåilanden,
hvari han lefde. Han hade en otyglad passion
för befäl och krig; han blef despot och eröfrare.
Det var från sina - passioner han hämtade
sin oöfvervinnerliga styrka. Sätten gräns för
hans passioner, och J sätten gränser för han
makt; inskränken hans makt, och J inskränken
hans verkningsmedel, sjelfva hans verkan och
dess omätliga resultater. Det var genom pas-
sionen han var en stor man, mer än genem sin
intelligens. Gören af honom en krigare-filosof.
en man af grundsatser, envis lik Washiugton,
syftande till ett af förståndet utstakadt och bhe-
sltämdt mål, med eföränderliga medel. och J
skolen få en beundransvärd karvakter, ett ideal
af moralisk skönhet. Dessa ädla förmögenhe
ter, denna oegennytta och regelmessigbet mid!
ibland de lössläppta faktionerne, de väpnade
intressena och samhällsbyggnadens omstörtnivg,
hade troligeu icke gjort af honom annat än en
skön martyr; men revolutionen, odlingen, och
mensklighetens ljusa öde, fästadt vid de grund-
satsers seger och fortplantning, som revo-
lutionen frambragt — allt detta hade förgåtts.
För att uppnå målet fordras en kraft, stark
nog att öfverskrida det, och i den politiska
verlden måste man nästan alltid gå öfver
sränsen, för att icke stanna hitom den. Låtorm
oss icke tadla de menskliga passionerne 3; ty det
är i dem den högsta driften till verksamhet
ligger; beklagom oss icke öfver Napoleons, ty
utom dem hade han ingenting gjort för verlden.
Passionerne äro blinda oah egoistiska — det
är savet — men i samhällsvevolutionerne leder
en högre och ofelbar lag deras förskräckliga
verkningar, och vänder dem alltid till fördel
för den ordning de icke se, och för mensklig-
heten, den de trampa under fötterne.
Det var vår afsigt att här blott tala om Na-
poleons staty; men då vi sökte att fästa upp-
märksamheten på den egna karakter, som kom-
mer alt stämpla detta monument, hänfördes vi
att tala om, personen. Hvar och en känner
statyen, genom de talrika teckningar man äger
deraf. Det är bekant att Napoleon föreställes
stående, med öfverrocien, dem lilla hatten,
stöflar, sporrar och värja — med: ett ord, i
den drägt han vanligen bar. Visserligen skic-
kar sig denna drägt icke mycket för ett mo-
nument, och den trekantige hatten, isynnerhet,
svär helt och hållet mot skulpturen. Men allt
detta har blifvit så förädladt, och fått en så
poetisk färg i våra ögon, alt denna dåliga smak
icke mera stöter oss, och utlänningarne äro lika
vana dervid som Parisarne. Dessutom kommer
afståndet att mildra detta intryck, och vi
tvifla icke att effekten. af det hela blir god.
Det är ledsamt för en så utmärkt artist som
Hr Seurre, att se sitt verk fördt opp i skyar-
RJ ee