stans, hvaraf sådant Bor bestar, väger 4.3 sran, men en qvadrataln silkesgas väger 137 och en qvadrataln af det finaste petinet 2625 gran. En larf gjorde tllfyllest att arbeta 1-4 qvadrat-tum tyg, så att antalet af larfver ej behöfver vara så stort, som man i förstone trodde. Uppfinnaren, Hr v. Hebenstreit, hav gifvit tyget större styrka genom att tvinga larfverne att eftare öfvrrarbeta samma ställe. Tyget har betalts i Mimchen med 2 1-2 Sgr. per aln. (Babbage, uber Maschinen und Fabrikswesen). (Journ. för Handel Slöjd och Konst). TVÄNNE OHOYGCLICA SKEPPSBROTT. Kapten Gras, förande fartyget Sjöfrun (The Lady of the Lake) från Aberdeen 1 Skottland. har i sistlidne Maj månad varit utsatt för följande sorgliga äfventyr, som han, räddad jemte några af manskapet och förd till Amerika på ett annat fartyg, under edsförbindelse berättat inför domstoien: Den 8 April söger han, begaf jag mig, förande skeppet Sjöfrun, hemma 1 Aberdeen, från Belfast med 230 passagerare, utom manskapet, på vägen åt Amerika. Den 11 Maj kl. 5 f. m. befunno vi oss på 46 gr. 50 min. nordlig latitud och 47 gr. 10 min. vestlig longitud, styrande W. Sydvest, med en stark Nord Nordost vind, då vi hastigt råkade ir ibland några isstycken, som hade drifvit ned med denna vind. Vi fortforo att hålla samma kosa till kl. 8 på morgonen, men förmärkte då, att drifisen började blifva allt tätare. Då v: misströstade att komma fram, ansågo vi klokas! alt lofva upp med fartyget ostvart med minskade segel, för att leta oss väg åt det hållet. Detta lyckades likväl icke. Just som vi vändt och sökte komma fram i ett smalt sund mellan tvenne stora isklippor, törnade en skarp iskant några fot under vattnet emot den högra bogen på skeppet och stötte alldeles in den. Skeppet började i ögonblicket att fyllas med vatten. Styresmannen och några af manskapet satle genast ut storbåten, och kastade ned ett par kompasser deri, jemte bröd och kött, så mycket de kunde komma öfver Det uppträde som nu ögle rum, var öfver all beskrifning beklagansvärdt: passagerarne kastade sig med sådan håftighet och förtviflan ned : båten, att den två gånger kantrade, och vid pass 80 personer föllo i vattnet och druntnade. Nu först försökte jag att frälsa mitt eget Lf, och lyckades ändtligen att få båten lös ifrån skeppet, half med vatten, med 33 personer uti, men utan åror, segel eller munförråd för en enda dag. Sista gången jag såg skeppet, då isen hade skilt oss ifrån det, hade det sunkit öfver mastkorgarna, och omkring 30 personer hade klängt sig upp i mesanmasttoppen, under förfärliga jemmerrop. Vi försökte nu att med bottenbräden och tofter ro efter slupen, men voro innan kort så inneslutne mellan isstycken, att detta var omöjligt. Vi hade således ett ännu värre öde att vänta oss, än de som hade stadnat qvar i skeppet, nemligen att förgås af köld och hunger. Man kan lätt föreställa sig denna belägenhet under en allmän beredelse till en långsam död! Morgonen derpå blef vinden vwestlig, och vi