Liberalismen , säger hon, tror dels-sjelf, dels önskar att verlden måtte tro, att Rege-. ring och folk äro till sin natur inbördes fiendtliga makter, att alla hittills varande regeringar äro urgamla, successift utvecklade och rotfästade ursurpationer, enligt sjelfva sin natur förtryckande. Om denna olyckliga tanka finnes mera än den borde utbredd, så härrörer den från regeringarnes egna handlingssätt. Är det underligt , att det misstroende, många af dessa yttra mot folken , vändes tillbaka mot dem sjelfva? Är det underligt, då t. ex, vissa Regenter göra allt för att söndra armderna från folken, och tyckas med uteslutande uppmärksamhet underhålla dessa, icke mot yttre: fiender utan mot egna folk — är det underligt, att dessa med farhågor och fruktan betrakta sådant? Och fruktan är början till hat). Den verkliga liberalismen tror, att regeringens och folkets sanna intresse alltid är detsamma; hon önskar icke något högre än att derom kunna öfvertyga regeringarne. Hon lror att ingen stat kan bli stark, mäktig och lycklig, der icke folk och regering älska, akta och förstå hvarandra. Det är detta förhållande hon önskar bereda, Om sådant en gång lyckas henne, om Europa blir vittne till en regering, liberal sådan som vårt århundrade fordrar, — icke i fraser, men i handlingar — som ieke ensidigt gynnar vissa korporationer, utan älskar folket och vågar förtro sig deråt; som gynnar industriens, tankans och yttranderättens frihet, och i dem ser sina bästa bundsförvandter; som starkt och värdigt uppfattar nationens opinion och gör den till sin egen; som inför främmande makter för ett språk, som det höfs ves ett fritt folks regering, icke öfvermodigt och icke undergifvet: — få se om en sådan styrelse får skäl att klaga öfver folkets otacksamhet? och få se om den i liberalismen skall tro sig finna en fiendtlig liga? Vi hafva i korthet granskat Minervas Jesuitartikel. Dess irrläror torde icke göra många proselyter i ett land, der det finnes nog upplysning att urskilja sanningens och öfvertygelsens språk från lömskhetens och de enskilta afsigternas. Hvad som dock alltid väcker ovilja, är att Minexva, hvars politiska munk-karakter alltmera utvecklar sig, bibehåller epitetet af den Svenska , under det hon arbetar för alldeles -.osvenska intressen. Mången vill ännu icke tro, det hon af hjerta och öfvertygelse predikar mot folkens och frihetens sak; — vi äro äfven i detta afseende tvekande; — men Gehts nicht vom Hertzen So gehts vom Magen.