Liberalismen , säger hon, tror dels-sjelf,
dels önskar att verlden måtte tro, att Rege-.
ring och folk äro till sin natur inbördes fi-
endtliga makter, att alla hittills varande re-
geringar äro urgamla, successift utvecklade
och rotfästade ursurpationer, enligt sjelfva
sin natur förtryckande. Om denna olyckliga
tanka finnes mera än den borde utbredd, så här-
rörer den från regeringarnes egna handlingssätt.
Är det underligt , att det misstroende, många af
dessa yttra mot folken , vändes tillbaka mot
dem sjelfva? Är det underligt, då t. ex, vissa
Regenter göra allt för att söndra armderna
från folken, och tyckas med uteslutande upp-
märksamhet underhålla dessa, icke mot yttre:
fiender utan mot egna folk — är det under-
ligt, att dessa med farhågor och fruktan
betrakta sådant? Och fruktan är början till
hat).
Den verkliga liberalismen tror, att regerin-
gens och folkets sanna intresse alltid är det-
samma; hon önskar icke något högre än
att derom kunna öfvertyga regeringarne. Hon
lror att ingen stat kan bli stark, mäktig och
lycklig, der icke folk och regering älska, akta
och förstå hvarandra. Det är detta förhållan-
de hon önskar bereda, Om sådant en gång lyc-
kas henne, om Europa blir vittne till en rege-
ring, liberal sådan som vårt århundrade fordrar,
— icke i fraser, men i handlingar — som ie-
ke ensidigt gynnar vissa korporationer, utan äl-
skar folket och vågar förtro sig deråt; som
gynnar industriens, tankans och yttranderättens
frihet, och i dem ser sina bästa bundsförvand-
ter; som starkt och värdigt uppfattar nationens
opinion och gör den till sin egen; som inför
främmande makter för ett språk, som det höfs
ves ett fritt folks regering, icke öfvermodigt
och icke undergifvet: — få se om en sådan
styrelse får skäl att klaga öfver folkets otack-
samhet? och få se om den i liberalismen skall tro
sig finna en fiendtlig liga?
Vi hafva i korthet granskat Minervas Jesuit-
artikel. Dess irrläror torde icke göra många
proselyter i ett land, der det finnes nog upp-
lysning att urskilja sanningens och öfvertygel-
sens språk från lömskhetens och de enskilta
afsigternas. Hvad som dock alltid väcker ovilja,
är att Minexva, hvars politiska munk-karakter
alltmera utvecklar sig, bibehåller epitetet af
den Svenska , under det hon arbetar för all-
deles -.osvenska intressen. Mången vill ännu ic-
ke tro, det hon af hjerta och öfvertygelse pre-
dikar mot folkens och frihetens sak; — vi äro
äfven i detta afseende tvekande; — men
Gehts nicht vom Hertzen
So gehts vom Magen.