ansa Sasom nadegaiva, hvilsen han kunde
när som helst återtaga, bemödandet att åter
införa så många missbruk som möjligt af dem
revolutionen afskaffat, från och med den hvi-
ta fanan ända till missionärerna, — förakte!
för folkets opinion, samt ändteligen sjelfva slut-
försöket att på en gång med våld införa det
gamla, och utrota det hatade nya -— allt åt-
gärder, som kunnat gå an år 1730, men ej år
1930, — se der bvad som vållade Juli-revo-
lutiopen. Det är icke Fransmännens fel, att
de icke ännu deraf skördat alla fördelar, den
bort kunna bereda. Detta var följden af en
icke lastvärd moderation, af en troligen öfver-
drifven fruktan för de ytterligheter, som man
förevitat deras första statshvälfning. Denna
fruktan förmådde. folket, att lemna fullbor-
dandet af sin revolution åt en lika så öfver-
drifvet moderat kamare, och genom deu-
na ät en Furste, som alltför snart visade, att
han ej förstod revolutionens väsende, men
som just derigenrom lyckades att vinna nåd inför
dess fienders ögon. Det -torde för öfrigt vara
för bittida, alt bedömma denna katastrofs följ-
der; de tre Julidagarne slutade den icke, och
len revolution som deraf påskyndats i sinnena,
den känsla af kraft och värde, som den al-
strade hos folket, komma säkert att leda till
betydningsfullare, om än aflägsnare, resultater.
Vi ha endast upptagit några af de plagie-
rade kardinalskäl, som Minerva, med sitt konver-
ationslexikon i handen, anfört mot liberalismen.
Ivar och en torde inse att det hemliga, ehuru icke
vestämdt uttalade, grundelementet i hennes arti-
el, och i allmänhet i hela hennes syftning, är den
linda legitimitetsprincipen och den deraf följande
örnekelsen af folkens behörighet, alt utkräfva
len rätt som förnekas dem, Man finner dem
lertill aldrig nog förtryckta, nog usla, nog för-
laftade. Såsom skäl till resning af ett falk
ill man blott medgifva despotismens tillväxt
ill en grad, som ej kan uppkomma i tg:de
eklet, emedan de tillhör medeltiden och
Wsien eller Afrika. Ej en gång Don Miguels
irsinniga våldsamheter anser man vara för
nycket.
Den förvillelse af liberalismen, hvaröfver man
å mycket deklamerar, hvarifrån härrör den väl?
Jim hberalismen, såsom man påstår, mera förstår
llmänna satser än deras tillämpning, närjhafva
lå dess motståndare låtit henne komma till
illämpningen? Ha de icke börjat med att för-
eka och förvränga sjelfva de allmänna satser-
a och derigenom vållat denna hetta i striden,
m alltid blir ensidig och leder på bivägar?
fa de gjort det minsta att söka reda och upp-
ysa tvistens föremål och beskaffenhet? He de
äl vederlagt sina motståndare genom klarhet
bevisen, genom ärlighet i citationerna, genom
ofsamhet i anmärkningarna, genom lugn och
ärdighet i språket, en fordran, så mycket bil-
gare hos dem, som föregifva: gig representera
n samhällsklass, hvars starka sida skall vara
onsten att rädda det yttre skenet? Man läse
ita länders lojala och ministeriella tidningar,
ör att få denna fråga besvarad; man betrak-
e slutligen de såkallade lojala hos oss; man
fväge på hvars sida de flesta osanmningarne,
örtydnvingarne, smädkelserne, personliga före-
impningarne, funnits och lemnats ostraffade.
3 den cam Avälliot flit tiden aforra datta