ansa Sasom nadegaiva, hvilsen han kunde när som helst återtaga, bemödandet att åter införa så många missbruk som möjligt af dem revolutionen afskaffat, från och med den hvita fanan ända till missionärerna, — förakte! för folkets opinion, samt ändteligen sjelfva slutförsöket att på en gång med våld införa det gamla, och utrota det hatade nya -— allt åtgärder, som kunnat gå an år 1730, men ej år 1930, — se der bvad som vållade Juli-revolutiopen. Det är icke Fransmännens fel, att de icke ännu deraf skördat alla fördelar, den bort kunna bereda. Detta var följden af en icke lastvärd moderation, af en troligen öfverdrifven fruktan för de ytterligheter, som man förevitat deras första statshvälfning. Denna fruktan förmådde. folket, att lemna fullbordandet af sin revolution åt en lika så öfverdrifvet moderat kamare, och genom deuna ät en Furste, som alltför snart visade, att han ej förstod revolutionens väsende, men som just derigenrom lyckades att vinna nåd inför dess fienders ögon. Det -torde för öfrigt vara för bittida, alt bedömma denna katastrofs följder; de tre Julidagarne slutade den icke, och len revolution som deraf påskyndats i sinnena, den känsla af kraft och värde, som den alstrade hos folket, komma säkert att leda till betydningsfullare, om än aflägsnare, resultater. Vi ha endast upptagit några af de plagierade kardinalskäl, som Minerva, med sitt konverationslexikon i handen, anfört mot liberalismen. Ivar och en torde inse att det hemliga, ehuru icke vestämdt uttalade, grundelementet i hennes artiel, och i allmänhet i hela hennes syftning, är den linda legitimitetsprincipen och den deraf följande örnekelsen af folkens behörighet, alt utkräfva len rätt som förnekas dem, Man finner dem lertill aldrig nog förtryckta, nog usla, nog förlaftade. Såsom skäl till resning af ett falk ill man blott medgifva despotismens tillväxt ill en grad, som ej kan uppkomma i tg:de eklet, emedan de tillhör medeltiden och Wsien eller Afrika. Ej en gång Don Miguels irsinniga våldsamheter anser man vara för nycket. Den förvillelse af liberalismen, hvaröfver man å mycket deklamerar, hvarifrån härrör den väl? Jim hberalismen, såsom man påstår, mera förstår llmänna satser än deras tillämpning, närjhafva lå dess motståndare låtit henne komma till illämpningen? Ha de icke börjat med att föreka och förvränga sjelfva de allmänna satsera och derigenom vållat denna hetta i striden, m alltid blir ensidig och leder på bivägar? fa de gjort det minsta att söka reda och uppysa tvistens föremål och beskaffenhet? He de äl vederlagt sina motståndare genom klarhet bevisen, genom ärlighet i citationerna, genom ofsamhet i anmärkningarna, genom lugn och ärdighet i språket, en fordran, så mycket bilgare hos dem, som föregifva: gig representera n samhällsklass, hvars starka sida skall vara onsten att rädda det yttre skenet? Man läse ita länders lojala och ministeriella tidningar, ör att få denna fråga besvarad; man betrake slutligen de såkallade lojala hos oss; man fväge på hvars sida de flesta osanmningarne, örtydnvingarne, smädkelserne, personliga föreimpningarne, funnits och lemnats ostraffade. 3 den cam Avälliot flit tiden aforra datta