NN ERA APOR RR VU IVA LU16 Hr MI 81: TI BIL LILUL tion, ungefär lik den Engelska, hvilket de upplyste ib land Fransmännen önskade, så hade denna skänk med förtjusning och tacksamhet emottagits, och Ludvig XVI:des namn hade kommit att lysa i historien, icke såsom en martyrs, utan som en stor ech välgörande reformators. Fördömmom honom dock icke, att han ej gjorde det; ty derull erfordrades en annan karakter, och andra omgifningar än hans. Beklagom endast, att så svaga krafter af försynen utsattes för denna oroliga periods stormar; men vaktom ess att skrifva alla felen på folkets räkning, och endast det oförtjenta lidandet på hans. Då ständerne sammanträdde och den rådande andan bland dem yttrade stig alltför omisskänneligt, bade Ludvig hvarken kraft att qväfva dess utbrott, eller ärlighet att öppet och oförstäldt förena sig dermed. Han vacklade mellan tvungna handlösa eftergifter för folket, och hemliga oredliga stämplingar med dess fiender. Dertill kommo de många sammanträffande olyckliga omständigheterna, hofvets machinationer, söndringarna inom kungliga familjen, adelns afvishet och emigration, de främmande maklernas krigsförklaring, folkmassans armod Oo och okunnighet, ovanan vid friheten. Denna ovana var en följd af den föregående tidens förderf; detta förderf var ett verk af de föregående styrelsernas demoralisation — och häruti ha vi revolutionens ohyggligheter förklarade. Vi vilja ej, såsom Minerva, försöka att aritmeliskt beräkna frihetsyrans offer, jemförda med dem af tyrannicts yra. Tyranniet skulle under seklernas längd vinna ett ofantligt saldo i blodsräkningen; ty det har slagtat millioner, och slagtar dagligen, ty bödelsyxan är den första af dess regalier. Men då despotismen, under sin tusenåriga lHkskörd, ej lemnar andra spår, än olyckor, förbannelser, vanmakt och elände bland folken, — uppväxer deremot ur Franska revolutionens blod ett bättre tidehvarf för Europa och verlden, Vi förbigå den emätKga vinst Frankrike deraf gjorde, dess segrar, utvecklingen af dess industri, sjelfva dess förmåga att nu, med bergning och välstånd, bära en budget af 1300 millioner, medan det förut dignade under bördan af 500. Sjelfva detta zillerbelopp torde vara ett argument, som Minerva ej kan öfverändakasta. — Om folkens och mensklighetens rättigheter nu äro erkända, om furstarne, som det påstås, äro humanare och rättrådigare än fordom, så är detta en verkan af Franska revolutionen. Julirevolutionen finner Minerva lika så obehöflig som den förra. Ingen kan påstå, att Frankrikes belägenhet år 1830 var densamma som år 1799; men de båda revolutionernas fysionomi var ej heller densamma. Vi måste här erinra om hvad vi ofvanföre sagt om en regerings skyldigbet, att göra ej blott det icke onda, utan det goda, som tiden fordrar. H de väl Bourboverne gjort detta? Ledande sitt ursprung i det nya Frankrike från frånuuande bajone!ter, hade de i så mycket högre grad sky ligheten, alt identifiera sig med det omgifvande sl lägtets böjelser och VÄRST; och Oo derizenom bringa sit förhatliga ursprung; i glömska. De gjorde — tvertom allt, för