NN ERA APOR RR VU IVA LU16 Hr MI 81: TI BIL LILUL
tion, ungefär lik den Engelska, hvilket de upp-
lyste ib land Fransmännen önskade, så hade den-
na skänk med förtjusning och tacksamhet emot-
tagits, och Ludvig XVI:des namn hade kommit
att lysa i historien, icke såsom en martyrs, u-
tan som en stor ech välgörande reformators.
Fördömmom honom dock icke, att han ej
gjorde det; ty derull erfordrades en annan ka-
rakter, och andra omgifningar än hans. Beklagom
endast, att så svaga krafter af försynen utsattes
för denna oroliga periods stormar; men vak-
tom ess att skrifva alla felen på folkets räk-
ning, och endast det oförtjenta lidandet på hans.
Då ständerne sammanträdde och den rådande
andan bland dem yttrade stig alltför omisskän-
neligt, bade Ludvig hvarken kraft att qväfva
dess utbrott, eller ärlighet att öppet och oför-
stäldt förena sig dermed. Han vacklade mel-
lan tvungna handlösa eftergifter för folket, och
hemliga oredliga stämplingar med dess fiender.
Dertill kommo de många sammanträffande o-
lyckliga omständigheterna, hofvets machinatio-
ner, söndringarna inom kungliga familjen, a-
delns afvishet och emigration, de främmande
maklernas krigsförklaring, folkmassans armod
Oo
och okunnighet, ovanan vid friheten.
Denna ovana var en följd af den föregående
tidens förderf; detta förderf var ett verk af de
föregående styrelsernas demoralisation — och
häruti ha vi revolutionens ohyggligheter förkla-
rade.
Vi vilja ej, såsom Minerva, försöka att arit-
meliskt beräkna frihetsyrans offer, jemförda
med dem af tyrannicts yra. Tyranniet skulle
under seklernas längd vinna ett ofantligt saldo
i blodsräkningen; ty det har slagtat millioner,
och slagtar dagligen, ty bödelsyxan är den för-
sta af dess regalier. Men då despotismen, un-
der sin tusenåriga lHkskörd, ej lemnar andra
spår, än olyckor, förbannelser, vanmakt och
elände bland folken, — uppväxer deremot ur
Franska revolutionens blod ett bättre tidehvarf
för Europa och verlden, Vi förbigå den emät-
Kga vinst Frankrike deraf gjorde, dess seg-
rar, utvecklingen af dess industri, sjelfva
dess förmåga att nu, med bergning och väl-
stånd, bära en budget af 1300 millioner, medan
det förut dignade under bördan af 500. Sjelf-
va detta zillerbelopp torde vara ett argument,
som Minerva ej kan öfverändakasta. — Om
folkens och mensklighetens rättigheter nu äro
erkända, om furstarne, som det påstås, äro
humanare och rättrådigare än fordom, så är det-
ta en verkan af Franska revolutionen.
Julirevolutionen finner Minerva lika så obe-
höflig som den förra. Ingen kan påstå, att
Frankrikes belägenhet år 1830 var densamma
som år 1799; men de båda revolutionernas fy-
sionomi var ej heller densamma. Vi måste här
erinra om hvad vi ofvanföre sagt om en rege-
rings skyldigbet, att göra ej blott det icke on-
da, utan det goda, som tiden fordrar. H de
väl Bourboverne gjort detta? Ledande sitt ur-
sprung i det nya Frankrike från frånuuande
bajone!ter, hade de i så mycket högre grad
sky ligheten, alt identifiera sig med det om-
gifvande sl lägtets böjelser och VÄRST; och
Oo
derizenom bringa sit förhatliga ursprung;
i glömska. De gjorde — tvertom allt, för
