ee ww —-2 22 2Z2e v.nn me esk sv ———.——OO——— nd ww -— em med berådt mod, samt utan afsigt att dräpa, Men Domaren tyckes likväl kunna undgå att använda det för detta fall orimligt hårda straffet; emedan i lagkategorien ett moment finnes, som saknas i det såsom exempel antagna brottet. Detta moment är nemligen att misshandlingen skall hafva skett på ett lifsfarligt sätt. Dermed lär väl icke kunna menas annat, än att misshandlingen skolat vara i och för sig sjelf af en så svår beskaffenhet, att den kunnat vålla döden, utan någon mellankommande ovanlig händelse. I det antagna exemplet hade deremot misshandlingen i och för sig sjelf icke allenast icke skett på lifsfarligt sält, utan den hade, under vanliga förhållanden, icke ens skolat åstadkomma ringaste skada. Det andra lagrummet som skulle kunna komma i fråga att tillämpa, är samma Kap:s 217 S, hvarest orden lyda: Den som till annans död vållande är, straffas med fängelse eller böter. Är vållandet synnerligen groft, då må till straffarbete i die grad dömas. Men den i 35:te S. nyttjade benämningen baneman tyckes nästan vilja hindra rättskänslan att tillämpa detta mildare logrum: ty jag vet icke rält visst om det är förenligt med lagens noggranna språkbruk, all först förklara någon för baneman, och sedan straffa honom blott såsom för vållande. Domen må för öfrigt blifva hvilken som helst, så kommer han i alla fall att vara alldeles oberoende af den djupsinniga 35:te S, hvilken synes mig sakna allt ändamål, och följaktligen helst böra utelemnas. Men om han skall bibehållas, så tyckes han åtminstone böra erhålla det tillägg, att banemannen skall straffas såsom i Octe och 21 Ny skils. Utom dessa anmärkningar vid särskilta 455. af Straffbalken, torde jag äfven få framställa några af en allmännare beskaffenhet, och nn börja med det sätt, på hvilket Komitcen användt penningeböter såsom straft. Till vinnande af korthet i detaljerna, har Komitten såsom alimänna principer stadgat i 2 Kap. 28 S., att högsta bot vare 100 Rdr, dev ej annorledes i Lagen uttryckligen btistämdt är, och all minsta bot vare 1 Rdr i 6 Kap. 1 S., att straf, och följaktligen äfven böter, skola inom de i lagen derföre salta gränsor , mätas cfter gerningens svårare eller lindrigare beskajfenhet , och den störr:e eller mindre brottsäighet ti viljan, gerningsmannen ådagalagt , samt i sistnämnde Kap:s 6 4, att vid bestämmandet af böter, afseende skall göras å gerningsmannens störreacller mindre förmögenhet, efter hvad derom allmänt kunnigt är. Genom detta förfarande tyckes Komitden hafva Ööfverlemnat för mycket åt domaren: eller rättare sagdt, fordrar för mycket af honom; men sjelf gjort för litet, för att förvissa sig om fordringarnes uppfyllande. I samma mon har också lagförslaget derigenom blifvit aflägsnadt från en beskaffenhet, som jag för min del anser ganska väsendtlig, neml. att i sig innefatta den möjlgen största säkerhet om likhet i tillämpningen vid serskildta domstolar. En sådan likformighet i tillämpningen mi-beloppen derefter. Men månne detta icke hade bordt uttryckeligen föreskrifvas och bestämmas? Efter samma privcip, som det minsta maximi-beloppet blifvit utsatt till 5 Rdr, eller 5 gånger minimum, borde sålunda för maximum af 10, minimum utsättas till 2, för 20 till 4, för 25 till 5, för 30 till 6, för 50 till 10 och för 100 till 20. Och för de brott, för hvilka lagen utsätter alternativ af böter eller fängelse, tyckes, i anseende till deras svårare beskaffenhet, böternas minimurs böra, efter samma princip, bestämmas ännu högre, t. ex, till 30 eller 40 Rdr. Härigenom skulle latituden för domarens pröfningsrätt betydligen inskränkas; och lagen i samma mon vinnai säkerhet om likstämmighet i tillämpniagen. — Men i alla fal! blefve det afseende, som skulle göras så väl på gerningens svårare eller lindrigare beskaffenhet, som på gerningsmannens förmögenhet, högst ofullkomlig. Ty för ett och samma slags brott kan minimum t. ex, vara olika med den fattiges hela bevillningsbelopp; men maximum deremot icke uppgå tilläfventyrs till en femtiondedel af den rikes årliga bevillning. Och det anbefallda afscendet blir ännu ofullkomligare om t. ex. den fattiges gerning blifvit begången under mildrande, men den rikes under försvårande omständigheter. Jag får derföre vördsammast hemställa, om det icke vore lämpligare att i lagen lemna en vida mindre latitud serskildt för afseendet blott på gerningens svårare eller lindrigare beskaf fenhet: och att, sedan det absoluta bötesbeloppet sålunda blifvit bestämdt, såsom för en medellös, öfverlemna åt domstolen att höja det i förhållande till gerningsmannens allmänt kända förmögenhet. Men i sådant fall måste maximum af det absoluta bötesbeloppet i lagen naturligtvis utsättas vida lägre än Komitcen föreslagit. Desigenom vunnes äfven den fördel, att böterna blefve kännbara för den rike, men icke aldeles omöjliga för den obemedlade att utgöra, hvarigenom denne sålunda kunde slippa att medelst böternas förvandling nödvändigt lida serskildt straff för sin fattigdom. Endast på sådant sätt torde det problem kunna lösas, som Komitgen uppgifvit, npeml. alt vid böters bestämning hafva afseende både på gerningens beskaffenhet och gerning:mannens förmögenhet, Och såsom ytterligare bevis, att detta mål åtminstone icke kan vinnas på den väg Komitcen utstakat, torde jag få påminna, att de alternativer af böter eller fängelse, som för vissa bro!t blifvit utsatte, naturligtvis måste, till följe af dessa straffs olika natur, hafva afseende blott på gerningens lindrigare eller svårare beskaffenhet. Men när domaren måste gå till yttersta gränsen af bötes-beloppet, blott för att göra behörigt afseende på gerningens beskaffenhet; så återstår för houom ingen möjlighet att, ålminstone i dylika svårare brott, kunna tillika göra ringaste afseende på gerningsmannens förmögenhet. Äfven i afseende på fängelsestraff tyckes lagförslaget vara alltför obestämdt och lemna för stort utrymme åt domarens pröfning. Då AN oo nr TN .