ee ww
—-2 22 2Z2e v.nn me esk sv ———.——OO———
nd
ww -— em
med berådt mod, samt utan afsigt att dräpa,
Men Domaren tyckes likväl kunna undgå att
använda det för detta fall orimligt hårda straf-
fet; emedan i lagkategorien ett moment fin-
nes, som saknas i det såsom exempel antagna
brottet. Detta moment är nemligen att miss-
handlingen skall hafva skett på ett lifsfarligt
sätt. Dermed lär väl icke kunna menas an-
nat, än att misshandlingen skolat vara i och
för sig sjelf af en så svår beskaffenhet, att
den kunnat vålla döden, utan någon mellan-
kommande ovanlig händelse. I det antagna
exemplet hade deremot misshandlingen i och
för sig sjelf icke allenast icke skett på lifsfar-
ligt sält, utan den hade, under vanliga för-
hållanden, icke ens skolat åstadkomma ringa-
ste skada. Det andra lagrummet som skulle
kunna komma i fråga att tillämpa, är samma
Kap:s 217 S, hvarest orden lyda: Den som
till annans död vållande är, straffas med
fängelse eller böter. Är vållandet synner-
ligen groft, då må till straffarbete i die
grad dömas. Men den i 35:te S. nyttjade
benämningen baneman tyckes nästan vilja hin-
dra rättskänslan att tillämpa detta mildare log-
rum: ty jag vet icke rält visst om det är för-
enligt med lagens noggranna språkbruk, all
först förklara någon för baneman, och sedan
straffa honom blott såsom för vållande. Do-
men må för öfrigt blifva hvilken som helst,
så kommer han i alla fall att vara alldeles
oberoende af den djupsinniga 35:te S, hvilken
synes mig sakna allt ändamål, och följaktligen
helst böra utelemnas. Men om han skall bi-
behållas, så tyckes han åtminstone böra er-
hålla det tillägg, att banemannen skall straf-
fas såsom i Octe och 21 Ny skils.
Utom dessa anmärkningar vid särskilta 455.
af Straffbalken, torde jag äfven få framställa
några af en allmännare beskaffenhet, och nn
börja med det sätt, på hvilket Komitcen an-
vändt penningeböter såsom straft.
Till vinnande af korthet i detaljerna, har Ko-
mitten såsom alimänna principer stadgat i 2
Kap. 28 S., att högsta bot vare 100 Rdr,
dev ej annorledes i Lagen uttryckligen bti-
stämdt är, och all minsta bot vare 1 Rdr
i 6 Kap. 1 S., att straf, och följaktligen
äfven böter, skola inom de i lagen derföre
salta gränsor , mätas cfter gerningens svårare
eller lindrigare beskajfenhet , och den störr:e
eller mindre brottsäighet ti viljan, gernings-
mannen ådagalagt , samt i sistnämnde Kap:s
6 4, att vid bestämmandet af böter, afseen-
de skall göras å gerningsmannens störreacller
mindre förmögenhet, efter hvad derom allmänt
kunnigt är.
Genom detta förfarande tyckes Komitden
hafva Ööfverlemnat för mycket åt domaren:
eller rättare sagdt, fordrar för mycket af ho-
nom; men sjelf gjort för litet, för att förvissa
sig om fordringarnes uppfyllande. I samma
mon har också lagförslaget derigenom blifvit
aflägsnadt från en beskaffenhet, som jag för
min del anser ganska väsendtlig, neml. att i
sig innefatta den möjlgen största säkerhet om
likhet i tillämpningen vid serskildta domsto-
lar. En sådan likformighet i tillämpningen
mi-beloppen derefter. Men månne detta icke
hade bordt uttryckeligen föreskrifvas och be-
stämmas? Efter samma privcip, som det min-
sta maximi-beloppet blifvit utsatt till 5 Rdr,
eller 5 gånger minimum, borde sålunda för ma-
ximum af 10, minimum utsättas till 2, för 20
till 4, för 25 till 5, för 30 till 6, för 50 till
10 och för 100 till 20. Och för de brott, för
hvilka lagen utsätter alternativ af böter eller
fängelse, tyckes, i anseende till deras svårare
beskaffenhet, böternas minimurs böra, efter
samma princip, bestämmas ännu högre, t. ex,
till 30 eller 40 Rdr. Härigenom skulle lati-
tuden för domarens pröfningsrätt betydligen
inskränkas; och lagen i samma mon vinnai
säkerhet om likstämmighet i tillämpniagen. —
Men i alla fal! blefve det afseende, som skulle
göras så väl på gerningens svårare eller lin-
drigare beskaffenhet, som på gerningsmannens
förmögenhet, högst ofullkomlig. Ty för ett
och samma slags brott kan minimum t. ex,
vara olika med den fattiges hela bevillnings-
belopp; men maximum deremot icke uppgå
tilläfventyrs till en femtiondedel af den rikes
årliga bevillning. Och det anbefallda afscen-
det blir ännu ofullkomligare om t. ex. den fat-
tiges gerning blifvit begången under mildran-
de, men den rikes under försvårande omstän-
digheter.
Jag får derföre vördsammast hemställa, om
det icke vore lämpligare att i lagen lemna en
vida mindre latitud serskildt för afseendet blott
på gerningens svårare eller lindrigare beskaf
fenhet: och att, sedan det absoluta bötesbe-
loppet sålunda blifvit bestämdt, såsom för
en medellös, öfverlemna åt domstolen att
höja det i förhållande till gerningsmannens
allmänt kända förmögenhet. Men i sådant
fall måste maximum af det absoluta bötesbe-
loppet i lagen naturligtvis utsättas vida lägre
än Komitcen föreslagit. Desigenom vunnes
äfven den fördel, att böterna blefve kännbara
för den rike, men icke aldeles omöjliga för
den obemedlade att utgöra, hvarigenom denne
sålunda kunde slippa att medelst böternas för-
vandling nödvändigt lida serskildt straff för sin
fattigdom. Endast på sådant sätt torde det
problem kunna lösas, som Komitgen uppgif-
vit, npeml. alt vid böters bestämning hafva af-
seende både på gerningens beskaffenhet och
gerning:mannens förmögenhet, Och såsom
ytterligare bevis, att detta mål åtminstone ic-
ke kan vinnas på den väg Komitcen utstakat,
torde jag få påminna, att de alternativer af bö-
ter eller fängelse, som för vissa bro!t blifvit
utsatte, naturligtvis måste, till följe af dessa
straffs olika natur, hafva afseende blott på
gerningens lindrigare eller svårare beskaffen-
het. Men när domaren måste gå till yttersta
gränsen af bötes-beloppet, blott för att göra
behörigt afseende på gerningens beskaffenhet;
så återstår för houom ingen möjlighet att,
ålminstone i dylika svårare brott, kunna til-
lika göra ringaste afseende på gerningsman-
nens förmögenhet.
Äfven i afseende på fängelsestraff tyckes
lagförslaget vara alltför obestämdt och lemna
för stort utrymme åt domarens pröfning. Då
AN oo nr
TN
.