kas vara alltför lindriga för brott af denna svåra beskaffenhet. Den som kan med lugnt sinne lemna en nödställd utan försök till hjelp, är helt visst mer omoialisk, än den, som af sinnesrörelse hänföres till dråp. Och om den nödstallde icke omkommer; skall den ohjelpsamma åskådaren då icke alls näpsas för sin omensklighet, och för det särskilta själslidandet, som han genom sin overksamhet tillfogade den nödställde? För öfrigt lar detta vara det enda tillfälle, hvarest kommitgen upptagit något passivt brott: oaktadt dessa i sjelfva verket kunna vara så mångfaildiga, alt de tyckas snarare hafva förtjent ett allmänt stadgande i 4:de Kap. bland bestämmelserna af vållande. Mano kan neml. vid många tillfällen vålla menniskors död eller andra stora olyckor, blott genom underlåtenhet att handla: och en sådan underlåtenhet borde väl icke lemnas obestraffad. Om man t. ex. vet någonting vara giftigt, och ser en som derom är okunnig, vilja förtära det, men underlåter att varna honom: eller om man ser, då eld börjar komma lös, utan att släcka den, eller åtminstone tillkalla hjelp, eller till och med utan att ens söka väcka dem, som tilläfventyrs sofva uti det antända huset: eller om mau ser en Hgerning förehafvas, utan att söka förekomma den, då det kunde ske utan egen fara så är man ju på visst sätt vållande till olyckan el:er brottet. 26 Kap. 35 ff. Den som emot annan begår misshandl, deraf han ljuter döden, vare såsom baneman anscdd, ändå att döden endast var en följd af en annan genom den misshandel i verksamhet satt orsak, elley misshandlens dödliga verkan kunnat genom tidigt använda botemedel förekommas, eller misshandlen för särdeles kroppsbeskaffenhet hos den döde, eller för de tillfälliga omständigheter, hvarunder den tillfogades, orsakat döden. Vid pröfning om eller huruvidt gerningens dödliga verkan i banemannens uppsåt låg, skola dock de omständigheter nu sagde Päro, noga Öfvervägas. Uti denna S. bestämsnes väl, hvad baneman är, men icke huru han skall straffas. Att han, då döden endast var en tillfällig följd af misshandlingen, icke skall straffas såsom för mord eller dråp, tyckes sednare momentet antyda, bvarest noga pröfning anbefalles, om eller huruvidt gerningens dödliga verkan i banemannens uppsåt läg. — men om det nu vid pröfningen utrönes att banemannen icke haft lör uppsåt alt ens göra den rivgaste skada: t. ex, att han 1i-folkträngsel sökt skaffa sig rum med armbågarne, och dervid råkat trycka sönder ett hemligt aneurisma i bröstet på sin granne: huru skall denna gerning inför lagen anses? — Mer än 2 lagrum har jag ej kunnat hitta, som möjligen skulle kunna komma i fråga att tillämpa. Men vid hvartdera möta svårigheter. Det enarar 10 Kap. 6 gaf följande lydelse: ?Har någon uppsåtligen på lifsfarligt sätt misshandlat och såmedetst dödat annan, den han dock e) dräpa ville; dömes, om misshand