som jag anser allmänna lagen böra lemna Sven2-
ska folket nödiga garantier till och medEmot.
dess egna ombud. Jag medger gerna, attänga
lagbud äro i stånd att upprätthålla ett NS
konstitutionella frihet, när det kommit devhän,
att Regeringen vill inkräkta den, och folket sjelf
icke längre bekymrar sig om dess bibehållande.
Under sådana förhållanden skulle alla lagbuds
garantier vara så mycket mer otillräckliga,
som för äderiet just kunde börjas med deras
lagliga upphäfvande. Men häraf bör lagstiftaren
icke låta hindra sig attatt göra lagen så full:
ständig som möjligt. Lagen bör nemligen vara
ett slags organism, hvars alla särskilta delar
samverka till hvarandras och det helas be-
stånd. Han bör vara så inrättad, att han
uppfyller sitt ändamål, så länge menniskorna
vilja handhafva honom. Han är bestämd till
en borg för friheten, samt bör derföre göras
stark och så lätt att försvara som möjligt;
oaktadt detta försvar visserligen icke kan äga
rum längre än borgen är försedd med trogen
besättning. Sjelfva den Redaktionsförändring,
hvars behof jag har antydt, torde Lagkomi-
tgen sjelf täckas uppgöra. Men jag får sär-
skilt blott hemställa, om icke förräderi kunde
göras till ett slags motstycke af uppror: och
om sålunda icke här borde stadgas samma äf-
ventyr för förrädare, som i 11 kap. 7 S. fin-
nes för upprorsmakare utsatt, neml. att ligga
ogild, om han dräpes.
11 kap. 22 S. Vägrar man inträde , ehvar
det vara må, at den, som i embetsärender
äger att det fordra; böte tiil 50 Rdr. Väg-
rar man honom handräckning , den han be-
rättigad är att fordra; böte till 25 Rdr.
Dylika vägrivgar kunna hafva allt för olyck-
liga följder, för att böra kunna försonas med
så ringa straff. Det kunde ju t. ex. hända,
att vederbörande blefve, genom en sådan väg-
ran, hindrad att förekomma ett stort brott,
eller att gripa brottslingen o. d,
15 kap. Om spridande af pest eller annan
ör menniskor smittsam sjukdoms; så ock
om allmänt farlig förgiftning.
I detta kapitel upptagas brott, som äro i
Sverige aideles okända, såsom t. ex. uppsåt -
ligt spridande af pestartad sjukdom. Men
deremot är ett någorlunda likartadt brott för-
bigånget, hvilket, ty värr, allt för ofta före-
kommer, newmligen meddelning af venerisk
smitta. Jag får derföre föreslå en ny . emel-
lan den andra och tredje af följande lydelse:
Den som vet eller har anledning misstänka
sig vara med venerisk smitta behäftad, och
densamma åt någon genom samlag meddelar ,
straffes med fängelse eller böter.
10 kap. 16 fg. Har någon uppsåtligen, dock
Yutan afsigt att döda, satt ut barn, det han
pligtig är att vårda, dömes till straff-
arbete : första, andra eller tredje grad.
Genom orden: det han pligtig är att vårda,
har brottets bestämning fått en alltför olämp-
lig och högst vådlig inskränkniog. Man skulle
nemligen fritt få utsätta de barn, hvilka man
icke vore pligtig att vårda. Om man t, ex,
funne ett barn utsatt vid sin dörr, så skulle
as TI ee ee a
fr an (OO dh hr.
2