derom ens i statutet förekommer ett enda ord. ! Om någonting förmådde att hålla vid lif den nationella sjelfkänslan, så vore det ett gemensamt språk; äften detta skulle nu ialla offentliga förhandlingar gifva vika för det Ryska. Ervligt författningen af 1813 kunde endast Polackar väljas till offentliga embeten; nu deremot kunde hvar och en från de 30 eller 4o stater, som lyda under Ryska spiran, göra anspråk på ett sådant embete: Om Abbe de Pradts spådom en gång skulle gå i fullbordan, att i framtiden blott komme att finnas tvenne stater, Ryssland och England, då skulle man först lära; att rätt inse Polens vigt. Talaren trodde att England borde uppfordra hvar och en af de makter, som deltagit i Wiener-kongressakten, -att gemensamt uppmana Ryssland att iakttaga vilkoren i denna traktat, hvilken för närvarande utgör den allmänna grunden för Europeiska statsrätten, samt fordra af denna makt, att den måtte uppfylla de förbindelser, mot hvilkas åtagande Europa tillåtit densamma att taga Polen i besittning. Äfven armden skulle blott bestå af Polackar, liksom Polens riddare under 700 år kämpat i Europas största strider. Skulle man räkna för ingenting alt detta upphörde? I 3y art. af konstitutionen heter det, att ingen konfiskation skall äga rum i Polen; det organiska statutet upphäfver icke uttryckeligen denna art., men det stadgar att hädanefter konfiskationer i Polen endast skola äga rum för statsförbrytelser af högsta grader. -På detta sätt upphör säkerheten för ägande rätten i Polen. Ännu en annan af Polackarnes konstitutionella rättigheter har blifvit kränkt, nemligen att ingen Polack skulle kunna deporteras. Om också mycket vore osant och öfverdrifvet af hvad som berättades om Polackarnes hårda behandling af Ryssarne, hvilket talaren ville tro, så kunde man doek icke afhålla sig ifrån att, af hvad som blifvit bevist, sluta till mycket annat. Ville man påstå att Polackarne vore rebeller, så kunde man dock på sin höjd ställa dem för rätta såsom rebeller i deras eget land; men landets nationalitet finge ej tillintetgöras för enskiltas förseelser, äfven om dessa enskilta funnos utbredda öfver hela landet. Icke mindre tadelvärdt vore förfarandet mot de kato!ska presterna, dem man ansett såsom hufvudanstiftare af upproret. I en enda provins hade 200 kloster blifvit upphäfda, hvaribland ett munkkloster med 1200 Basilier, hvitka alla blifvit drifna i landsflykt. — Till slut anmärkte talaren, att ingen stor politisk synd någonsin blifvit ostraffad, och Po lens deliing ansåg han för Europas stora synd i det t8:de seklet. Han fruktade att Försynen komme att straffa Ryssländ med ännu större olyckor, än det undergått genom Napoleons invasion. Erkännandet af Polens oafhängighet, uttaladt af England i Europas åsyn, kunde icke blifva utan verkan; allt hvad man kunde hafva att befara, vore att möjligtvis genom en sådan förklaring af deltagande mera skada än gagna; men det måste vara en tillfredsställelse för nationen att på detta rum kunna uttala sina känslor för Polackarne, ech derföre vore