derom ens i statutet förekommer ett enda ord. !
Om någonting förmådde att hålla vid lif den
nationella sjelfkänslan, så vore det ett gemen-
samt språk; äften detta skulle nu ialla offent-
liga förhandlingar gifva vika för det Ryska.
Ervligt författningen af 1813 kunde endast Po-
lackar väljas till offentliga embeten; nu der-
emot kunde hvar och en från de 30 eller 4o
stater, som lyda under Ryska spiran, göra an-
språk på ett sådant embete: Om Abbe de
Pradts spådom en gång skulle gå i fullbordan,
att i framtiden blott komme att finnas tvenne
stater, Ryssland och England, då skulle man
först lära; att rätt inse Polens vigt. Talaren
trodde att England borde uppfordra hvar och
en af de makter, som deltagit i Wiener-kon-
gressakten, -att gemensamt uppmana Ryssland
att iakttaga vilkoren i denna traktat, hvil-
ken för närvarande utgör den allmänna grun-
den för Europeiska statsrätten, samt for-
dra af denna makt, att den måtte uppfylla
de förbindelser, mot hvilkas åtagande Europa
tillåtit densamma att taga Polen i besittning.
Äfven armden skulle blott bestå af Polackar,
liksom Polens riddare under 700 år kämpat i
Europas största strider. Skulle man räkna för
ingenting alt detta upphörde? I 3y art. af kon-
stitutionen heter det, att ingen konfiskation
skall äga rum i Polen; det organiska statutet
upphäfver icke uttryckeligen denna art., men
det stadgar att hädanefter konfiskationer i Po-
len endast skola äga rum för statsförbrytelser
af högsta grader. -På detta sätt upphör säker-
heten för ägande rätten i Polen. Ännu en an-
nan af Polackarnes konstitutionella rättigheter
har blifvit kränkt, nemligen att ingen Polack
skulle kunna deporteras. Om också mycket
vore osant och öfverdrifvet af hvad som
berättades om Polackarnes hårda behandling af
Ryssarne, hvilket talaren ville tro, så kunde
man doek icke afhålla sig ifrån att, af hvad
som blifvit bevist, sluta till mycket annat. Ville
man påstå att Polackarne vore rebeller, så kun-
de man dock på sin höjd ställa dem för rätta såsom
rebeller i deras eget land; men landets nationalitet
finge ej tillintetgöras för enskiltas förseelser,
äfven om dessa enskilta funnos utbredda öfver
hela landet. Icke mindre tadelvärdt vore för-
farandet mot de kato!ska presterna, dem man
ansett såsom hufvudanstiftare af upproret. I
en enda provins hade 200 kloster blifvit upp-
häfda, hvaribland ett munkkloster med 1200
Basilier, hvitka alla blifvit drifna i landsflykt.
— Till slut anmärkte talaren, att ingen stor
politisk synd någonsin blifvit ostraffad, och Po
lens deliing ansåg han för Europas stora synd
i det t8:de seklet. Han fruktade att Försynen
komme att straffa Ryssländ med ännu större
olyckor, än det undergått genom Napoleons in-
vasion. Erkännandet af Polens oafhängighet,
uttaladt af England i Europas åsyn, kunde
icke blifva utan verkan; allt hvad man kunde
hafva att befara, vore att möjligtvis genom en
sådan förklaring af deltagande mera skada än
gagna; men det måste vara en tillfredsställelse
för nationen att på detta rum kunna uttala
sina känslor för Polackarne, ech derföre vore