ska statutet, Under alla dessa omständigheter ansåg talaren det för en pligt hos Brittiska Underhuset, att afgifva en förklaring af sina tänkesätt, som icke blott hördes öfver hela Europa, utan älven trängde fram till de inre salarne på slottet i Petersburg. Icke endast för Polen, utan för hela Europa vore detta af största vigt; ty det system Ryssland följer, yttrar sitt inflytande på alla de andra Europeiska staterne; detta system hade retat Holland till ett så hårdnackadt motstånd, och dess verkniogatr spa Tyska förbundet voro omisskänneliga. För att vinna ministrarne för sin motion, hade tälaren affattat den så försigtigt, att de icke dervid skulle kunna finna någon betänklighet, såvida de ännu öfverhufvud ville jörtjera namn af fria män; också vore han öfvertygad, att Lord Durhams beskickning till Ryssland blifvit företagen i samma syftning, som den talaren nu framställt. fir C. Attwood understödde motionen i ett ganska krigiskt tal, hvari han anviste Skattkammarkanslern att söka fonder för ett fälttåg 1 statsskuldens upphäfvande, och erböd sina 4. söner till armtens kompletterande. Icke utan skäl tillämpade Sir Harry PFerney på hans tal det bekanta ordspråket: Gud bevare Oss för våra vänner; för våra ovänner vilja vi sjeolfve taga oss till vara. — Större bifall vann deremot Sir Bobert Inglis tal, så mycket mera, som man icke var van att höra honom, cn afgjord Tory, taga parti på den sidan. Han framställde Polens sakjsåsom Europas och dn Christliga civilisationens. Kejsaren af Rysssand hade orätt — sade han — att vilja behandla Polen såsom ett eröfradt land; ty om man nu ville låta en sådan princip gälla, så hade man med lika skäl kunnat använda en sådan på Paris och alla de ställen, som de förenade armderne innehaft. Rysslands rättigheter i afseende på Polen kärledde sig ensamt från Wienerkongressakten, 1 följd hvaraf Kejsar Alexander gifvit landet en konstitution, hvilken Kejsar Nicolaus deremot, genom det såkallade organiska statutet, helt och hållet upphäft. Detta statut motsvarade alldeles icke stadganderne i Wienertraktaten. Det första af dessa stadganden var: bevarandet af Polens naiionalitet. Men redan första satsen 1 statutet, som i temmeligen illa valda uttryck talade om Polens äterförening med Ryssland, stred emot samma stadgande. Talaren visste icke af någon föregående förening mellan de båda rikena, om icke dermed mentes att Polska spiran herrskat ofver Ryssland. Såsom en särskild stat, och under namn af ett särskilt Konungarike, skulle Polen äga bestånd; Kejsar Nicolaus hade, liksom Kejsar Alexander, blifvit krönt i Warschan, och konstitutionen stadgade att så skulle ske; deremot hette deti det organiska statutet: Polen skall utgöra en integrerande del af Ryska riket. Så komme också kröningen hädanefter att icke mera förrältask Warschaw utan i Moskow, ochi intet hänseende vore Polens ställning bättre än er af de Kaukasiska provinsers, som hörde till Ryssland: Enligt konstitutionen af 18:5, bade Sccaten att utvälja fyra ledamöter till regentskapet, och dessa utnämnde sjelfve deras statselkreterare: nu förvaltades konvunsaritet af en