ska statutet, Under alla dessa omständigheter
ansåg talaren det för en pligt hos Brittiska
Underhuset, att afgifva en förklaring af sina
tänkesätt, som icke blott hördes öfver hela E-
uropa, utan älven trängde fram till de inre
salarne på slottet i Petersburg. Icke endast
för Polen, utan för hela Europa vore det-
ta af största vigt; ty det system Ryssland föl-
jer, yttrar sitt inflytande på alla de andra Eu-
ropeiska staterne; detta system hade retat Hol-
land till ett så hårdnackadt motstånd, och dess
verkniogatr spa Tyska förbundet voro omisskän-
neliga. För att vinna ministrarne för sin mo-
tion, hade tälaren affattat den så försigtigt,
att de icke dervid skulle kunna finna någon
betänklighet, såvida de ännu öfverhufvud ville
jörtjera namn af fria män; också vore han öf-
vertygad, att Lord Durhams beskickning till
Ryssland blifvit företagen i samma syftning,
som den talaren nu framställt.
fir C. Attwood understödde motionen i ett
ganska krigiskt tal, hvari han anviste Skatt-
kammarkanslern att söka fonder för ett fält-
tåg 1 statsskuldens upphäfvande, och erböd si-
na 4. söner till armtens kompletterande. Icke
utan skäl tillämpade Sir Harry PFerney på
hans tal det bekanta ordspråket: Gud bevare
Oss för våra vänner; för våra ovänner vilja
vi sjeolfve taga oss till vara. — Större bifall
vann deremot Sir Bobert Inglis tal, så mycket
mera, som man icke var van att höra honom,
cn afgjord Tory, taga parti på den sidan.
Han framställde Polens sakjsåsom Europas och
dn Christliga civilisationens. Kejsaren af Ryss-
sand hade orätt — sade han — att vilja be-
handla Polen såsom ett eröfradt land; ty om
man nu ville låta en sådan princip gälla, så
hade man med lika skäl kunnat använda en
sådan på Paris och alla de ställen, som de
förenade armderne innehaft. Rysslands rättig-
heter i afseende på Polen kärledde sig ensamt
från Wienerkongressakten, 1 följd hvaraf Kej-
sar Alexander gifvit landet en konstitution,
hvilken Kejsar Nicolaus deremot, genom det
såkallade organiska statutet, helt och hållet
upphäft. Detta statut motsvarade alldeles icke
stadganderne i Wienertraktaten. Det första af
dessa stadganden var: bevarandet af Polens na-
iionalitet. Men redan första satsen 1 statutet,
som i temmeligen illa valda uttryck talade om
Polens äterförening med Ryssland, stred emot
samma stadgande. Talaren visste icke af nå-
gon föregående förening mellan de båda rikena,
om icke dermed mentes att Polska spiran herr-
skat ofver Ryssland. Såsom en särskild stat,
och under namn af ett särskilt Konungarike,
skulle Polen äga bestånd; Kejsar Nicolaus hade,
liksom Kejsar Alexander, blifvit krönt i Warschan,
och konstitutionen stadgade att så skulle ske; der-
emot hette deti det organiska statutet: Polen
skall utgöra en integrerande del af Ryska riket.
Så komme också kröningen hädanefter att icke
mera förrältask Warschaw utan i Moskow, ochi
intet hänseende vore Polens ställning bättre än
er af de Kaukasiska provinsers, som hörde till
Ryssland: Enligt konstitutionen af 18:5, bade
Sccaten att utvälja fyra ledamöter till regent-
skapet, och dessa utnämnde sjelfve deras stats-
elkreterare: - nu förvaltades konvunsaritet af en
