TT KE a
ANS
RALELDOSKOR
DEN GAMLE MATROSEN.
Bland stormar och böljor vill jag dviäljas,
Jag önskar ej längre af landtioften qväljas,
Orkanen och striden, dem älskar jag båda,
Jag andas så latt, der farorna råda.
Jag tål icke vestans qvalmiga flägt,
Och ej dess balsamiska ånga.
Jag tål icke vårens rosiga drägt,
Och vill inga fjärilar fånga.
Men nattviaden susar dyster och kall,
Då klyfver jag skummande vågor;
Jag styr genom hvirflande bränningars syall,
Vid norrskenets tysta lågor.
En flicka jag ägde, medrosenhy,
Och lockar, svarta, som midnattens sky,
Och eld i det mörkblåa öga;
Men döden kom; och bister och blek,
Han bortstal min lilja, bröt stängeln vek —
Och tårar han aktade föga.
Då flydde mig allt, både glädje och hopp;
Ty kärlekens sol, som så vänligt gått opp,
Sjönuk blodröd i tidernas bölja;
Jag ilade hän till det skummande haf;
Och oceanen en fristad mig gaf,
Till dess jag min Hilda får följa.
O haf! Jag offrat dig lugnet förnöjd;
I din vaggande famn var min endaste fröjd —
Jag älskar ock dö i ditt sköte;
Jag önskar till lön för mödan en gång,
Att yräkas i djupet vid stormens sång —
Od, att i sin famn det mig slöte!
G. S—i.