fall och penningar han ville vinna. Man träffar sålunda i denna pjes, såsom i alla andra al! hans hand, englar och djeflar om hvarandra, ty menniskan är hos honom antingen ljus som solstrålen, eller mörk som Movember-natten, villdjur som sönderslita sina offer och skyddsandar som afklippa deras klor, ty vilddjuren äro äfven ganska dumma och kortsynta, när författaren vill ha dem så. De gode åter, äfver om de äro unga flickor, äro vise som grånade filosofer och söga sentenser och lefnadsreglor i kapp med hvilken aforismskribent som helst. Med allt detta får man icke bestrida honom en stor kännedom af scenen, mycken takt att! bereda effekt-katastrofer, träffande fraser, och qvieka repartier, isynnerhet i farcen, samt äfven stundom drag värdiga en stor dramatisk skriftställare. Detta stycke, hvari de ofvannämda egenskaperna icke heller saknas, ehurn de ej förekomma i stor qvantitet, bekräftade likväl den observation, att hans tid är icke mer, ty eburn buset var fullt, pjesen i allmänhet gafs oklanderligt, af ett par sujelter, fl Hedin som fångvaktaren och Fru Blomqvist som hans hustru, till och med väl, och den yttre uppställvingen röjde en omsorg och ospard kostnad, som man knappt skulle väntat af denna teaters få tillgångar, gjorde den likväl en ganska ringa effekt på åskådaren. Härtill bidrog ull någon del kanhända äfven ett missöde, som synes förfölja Kotzebue ännu i grafven. Då en far i sista scenen framträder inför sir brottslise sor, som förrågt honom åt hans fiender och öfverlemnat honom åt inqvisitionen: då nu denne far framträder, för att nedslå missdådaren med de förfarande orden: Jag är din far! hade skådespelaren den olyckan alt 1 stället säga: Jag är din son! Denna förvexling af förhållanden, som väl icke gjorde sonen mindre förkrossad, försatte likväl publiken i en helt annan sinnesstämning, än den påräknade, och skadade effekten. Det är emedlertid troligt, alt när fadren en annan sång litet bättre erinrar sig sn värdighet, skall stycket också göra mera intryck på den lättrörda åskådaren, churu vi belarva, alt Kotlzebue, som andra sen a , en . . : gångare, blir för vår tids allmänhet ingentns annat, än en hämmande gäst från en försvunnen tid; endast det stora och samnt sköna vet ej af någon död och förvandling. bena AT Arte no nor FANA RRD — — .:.cn(! m