fall och penningar han ville vinna. Man träf-
far sålunda i denna pjes, såsom i alla andra al!
hans hand, englar och djeflar om hvarandra,
ty menniskan är hos honom antingen ljus som
solstrålen, eller mörk som Movember-natten,
villdjur som sönderslita sina offer och skydds-
andar som afklippa deras klor, ty vilddjuren äro
äfven ganska dumma och kortsynta, när för-
fattaren vill ha dem så. De gode åter, äfver
om de äro unga flickor, äro vise som grånade
filosofer och söga sentenser och lefnadsreglor i
kapp med hvilken aforismskribent som helst.
Med allt detta får man icke bestrida honom
en stor kännedom af scenen, mycken takt att!
bereda effekt-katastrofer, träffande fraser, och
qvieka repartier, isynnerhet i farcen, samt äf-
ven stundom drag värdiga en stor dramatisk
skriftställare. Detta stycke, hvari de ofvan-
nämda egenskaperna icke heller saknas, ehurn
de ej förekomma i stor qvantitet, bekräftade
likväl den observation, att hans tid är icke
mer, ty eburn buset var fullt, pjesen i allmän-
het gafs oklanderligt, af ett par sujelter, fl
Hedin som fångvaktaren och Fru Blomqvist
som hans hustru, till och med väl, och den
yttre uppställvingen röjde en omsorg och ospard
kostnad, som man knappt skulle väntat af denna
teaters få tillgångar, gjorde den likväl en gan-
ska ringa effekt på åskådaren. Härtill bidrog
ull någon del kanhända äfven ett missöde,
som synes förfölja Kotzebue ännu i grafven.
Då en far i sista scenen framträder inför sir
brottslise sor, som förrågt honom åt hans fi-
ender och öfverlemnat honom åt inqvisitionen:
då nu denne far framträder, för att nedslå
missdådaren med de förfarande orden: Jag är
din far! hade skådespelaren den olyckan alt 1
stället säga: Jag är din son! Denna förvexling
af förhållanden, som väl icke gjorde sonen
mindre förkrossad, försatte likväl publiken i en
helt annan sinnesstämning, än den påräknade,
och skadade effekten. Det är emedlertid troligt,
alt när fadren en annan sång litet bättre er-
inrar sig sn värdighet, skall stycket också gö-
ra mera intryck på den lättrörda åskådaren,
churu vi belarva, alt Kotlzebue, som andra sen
a , en . . - :
gångare, blir för vår tids allmänhet ingentns
annat, än en hämmande gäst från en försvun-
nen tid; endast det stora och samnt sköna vet
ej af någon död och förvandling.
bena AT Arte no nor FANA RRD — — .:.cn(! m