KOTZEBUE GÅR IGEN.
Den vise Syrack bar längesedan anmärkt, att
allting hafver sin tid, och i ingen period af
verldens särskilta åldrar har man haft mera
tillfälle att observera denna anmärknings vrik-
tighet, än j vår tid, då tilldragelserva följa
så tätt på hvarandra, att hvarje sak, hvarje
person, heanje ryktbarhet endast får en liten
kort tidrymd sig afmätt, alt lysa och blomstra.
Detta gäller både inom den politiska verlden
ech den ästetiska. Kotzebue hade således äf-
ven sin tid, då han glänste, förtjuste och fram-
Ieckade tårar, och han skulle ha haft dena o-
Ayckan, alt öfverlefva den, om icke Sand be-
fedt honom en annan olycka, den att dö en
tragisk martyrdöd, men icke destomindre falfa
chegråten och obeklagad, emedan han miss-
tanktes för, att hafva sålt sin penna åt mak-
ien och förrådt fribetens och mensklighetens
sak. Hans arbeten ha sedermera småningom
bortdött efter honom, och att få se något nyt!
at hans foster framträda på scencu, var eit fe-
aomen, som man icke kunde vänta sig. Djur-
gårds-Teatern har likväl gjort ett försök att
återkalla honom i lifvet, genom uppförandet ar
hans Lazarilla eller Ziguenerflickan, Roman-
tiskt skådespel i 4 akter, som gafs den första
gången i Onsdags. Denna pjes är icke af hans
bästa; den har förmycket händelser och förli-
tek motiver; Likväl röjer äfven den sin författa-
res allmänna karakter: kännedomen om publikens
svaga sidor. Kolzehue skref icke för en pu-
blik af hög bildning, icke heller i afsigt att
sjelf bilda åskådarens smak och skönhetssinne;
ren han kände alla de passioner som sväfva på
senniskosinnets yta, ofvan om förståndets berö-
ving, och han förstod att med några lätt anbragta
och ögonblickligt verkande retmedel sätta dem i
svallning, Själens finare känslosträngar, menni-
skohjertats djupare lidelser blefvo merendels af
honam ovidrörda, icke derföre att han saknade
kunskap derom, altan emedan de endast trälfas,
följaktligen senteras af några få naturer, och
det var på massan han ville verka, hvars bi-