KOTZEBUE GÅR IGEN. Den vise Syrack bar längesedan anmärkt, att allting hafver sin tid, och i ingen period af verldens särskilta åldrar har man haft mera tillfälle att observera denna anmärknings vriktighet, än j vår tid, då tilldragelserva följa så tätt på hvarandra, att hvarje sak, hvarje person, heanje ryktbarhet endast får en liten kort tidrymd sig afmätt, alt lysa och blomstra. Detta gäller både inom den politiska verlden ech den ästetiska. Kotzebue hade således äfven sin tid, då han glänste, förtjuste och framIeckade tårar, och han skulle ha haft dena oAyckan, alt öfverlefva den, om icke Sand befedt honom en annan olycka, den att dö en tragisk martyrdöd, men icke destomindre falfa chegråten och obeklagad, emedan han misstanktes för, att hafva sålt sin penna åt makien och förrådt fribetens och mensklighetens sak. Hans arbeten ha sedermera småningom bortdött efter honom, och att få se något nyt! at hans foster framträda på scencu, var eit feaomen, som man icke kunde vänta sig. Djurgårds-Teatern har likväl gjort ett försök att återkalla honom i lifvet, genom uppförandet ar hans Lazarilla eller Ziguenerflickan, Romantiskt skådespel i 4 akter, som gafs den första gången i Onsdags. Denna pjes är icke af hans bästa; den har förmycket händelser och förlitek motiver; Likväl röjer äfven den sin författares allmänna karakter: kännedomen om publikens svaga sidor. Kolzehue skref icke för en publik af hög bildning, icke heller i afsigt att sjelf bilda åskådarens smak och skönhetssinne; ren han kände alla de passioner som sväfva på senniskosinnets yta, ofvan om förståndets beröving, och han förstod att med några lätt anbragta och ögonblickligt verkande retmedel sätta dem i svallning, Själens finare känslosträngar, menniskohjertats djupare lidelser blefvo merendels af honam ovidrörda, icke derföre att han saknade kunskap derom, altan emedan de endast trälfas, följaktligen senteras af några få naturer, och det var på massan han ville verka, hvars bi