i ÄÅBLämssAmsJFreL, I —-ZX bnnrZino nnÄAmm———s—ÅLLMJJMJHJMMJ -—vår litteratur, hvilka afhandla ämnen och prineiper af stor vigt för samhället. Ibland dessa intager den skrift, som under ofvanstäende titel redan sistl. år lemnade pressen, ett utmärkt rum. Den är väl numera troligen allmänt känd inom militärståndet; men de synpunkter från hvilka författaren upptagit, och den omfattning hvarmed ban behandlat frågan om vårt försvar, ifrån den medborgliga och moraliska hka väl som ifrån den rent militäriska och ekonomiska sidan, gifva den ett högt intresse för Läsare af alla klasser, som skola högakta Författaren lika mycket för hans talang och fosterländska anda. I våt land, der Krigsmakten allena upptaser mer än hälften af de i stalsräkenskaperna synbara skatterna, börjar man alltmer inse bebofvet af en ändamålse nligare organisation utaf försvaret; och det allmänna intresset har, dessa sednare åren, frawkallat flera enskilte hemödanden att utbilda begreppen i denna angeläsenhet. Författaren inskränker sig till betraktelsei öfver landtför varet. Han åsyftar endast alt afoandla Armeens ekonomiskt militiriska orgaDisaluvu; Och ligal Soto oem granuskning af Armeens nuvarande sammansättning, jäv at deraf hämta ledning för de förändringar som tarfvas. Han yttrar härvid: All militärorganisation blir en död form, om ej nationens moraliska kvaft ger lif åt den. Ut: en fri och konstitutionell stat måste den nationella kraften utvecklas som en produkt af den nationella viljan. Då först höj: r sig den sjelf ständiga nationaularda, som utgör det verksammaste elementet för ett ver kligt försvar. I en sådan stat bör försvaret vara nationelt och ej grundas på ett värfningsoch be esoldningssystem, hvarigenom försvaret öfverflyttas på vissa kaster inom samhället. Ingen beståndande grund för vårt försvar, om det ej stödje: sig på den medborgerliga pligten alt personligen deltaga deruti. Det legda försvaret försvagar de moraliska band, som böra förena fäderneslandets försvarare med fåäderneslandet. Den förste legde soldat var det säkraste beviset på för lorad medborgerlig anda, och den förlorade frihetens gifna tecken. Då medborgaren upphör att vara soldat, upphör också soldaten att vara medborgare. Fålsngt jifva vi fosterlandskänslans inflytande på krigaren, och fåfängt skola vi endast stödja oss på krigskonstens mekaniska läror, så snart det behöfves någon yttring af menniskokraft, som skall utföra dem. Väl kan fribytaren, besoldad för dagen, i stridens ögonblick framstörta mot döden, för att, med blicken fästad på rofvet, bersa den enda skörd han bar att Hoppas; väl san fruktan för kvigslagarnas stränghet inskrufva honom i regleme ptariska former; men onekligen: (inner den medborgerlige soldaten i sin fösterlandskänsla och i sitt nationella frihetssinne säkrare stöd och starkare drvifljädrar för sina plister. Besoldade härar blifva äfven nu mera otillräckliga för försvaret, ty våra kraft ler motstå ej de ansträngningar, som erfordras får att ast all Lan Öe d underhålla anv Qtalane faen n i krossas mot de klippor den ej forstår. att uvdvika. Krigens större resultater hvila på ett ordmadt samband emellan stridskrafternas särskilda delar, så att de tillsammans utgöra ett sammanhängande helt. Detta låter en oorganiserad folkresning sällan eller aldrig underkasta sig. Väl gafs det en tid, då folk och armå voro ett, då tidsanda, staternas inre former, seder och krigskonstens outvecklade skick gjorde en särskild organiserad armd öfverilödig; men sedan folken genom civilisation och en allt mer och mer ingripande industri, närmare fästa sig vid den jord, som frambringar skördarne, och vid de fredliga yrken, som tillfredsställa nutidens behof, hafva både menniskosinnets verksamhet och folkens bestånd och trefnad fatt en annan rigtning och hvila på helt andra grunder, än då lifvet endast var härnad och rof. Denna håg för fredliga yrken har minskat i allmänhet så vä! stridsbegäret, som den sjelfbildade stridsförmågan. Öjlnmare omsorger hafva utträngt den vildare krvaftens stäl!e, och riheten så väl i seder som i stridslynnet har försvunnit. Om man ej får antaga, alt vår tidsanda, i följd af civilisation och dess nä råa unförvandt industrien, medförer ett egeusligt förvekligande i imedborgerlig anda och krari:, som visserligen ej hämtar något stöd af der obildade råheten, så blifver dock, sedan den krigiska andan och stridsförmågan ej mera ur-. spe ungligt utgå från det enskilda hifvets vanor och behof, en allmännare folkresning svårare att tillvägabringa. Kan den åstadkommas, är let dock ej möjligt att ordna den i nägol system, ty den låter ej nderkasta sig. någon or dning. För dess tillvägabringande, så väl som! dess uthållighet, gifves ingen annan mätare än den impuls massan af folket ar mäktig att emottaga i det ögonblick en sådan kraftyttring: skall verka. Den elektriska eld som bör lifva folket, för att en sådan nationalhandling skall från ide öfvergå till verklighet, upplågar sällan förr än ett folk redan känt det ok trycka, hvarifrån det vill befria sig. Det är hvarken serom lag, dekreter, riksdagsbeslut eller generalordres den åstadkommes.. Det är således lättare att bereda en fölkresning för att afskndda ett tryckande ok, än för att mota ett hor tande. Sedan vetenskaper och konster allt mer och mer inträngt i hvarje gren af mensklig föruna—: sa, har: också krigskonsten utbildat si i samma förhållande. Stridens utgång beror nu mer ej endast på den framrusande, sjelfutvustade och: sjeifbildade krigarens personliga mod och styrka, ehuru mäktigt dessa egenskaper än må verka, Krigskonsten kräfver vapenskicklighet, ordnade förberedelser och dermed sammanhängande inrättningar. Krigarens behof och utrustniug äro: mångfaldiga mat förr, och: vida olika med hvad massan af folket sjelf behöfseri det enskilda lifvet... De enklare vapnen hafva försvunnit... Klubban och: stridsyxan äro utträngda: af mera sammansatta vapen. Stridshärarnas massor och former hafva härigenom? blifvit förändrade, äfvensom armdernasså väl taktiska CAM. cl, a AM ARP TTR JA An a