i ÄÅBLämssAmsJFreL, I —-ZX bnnrZino nnÄAmm———s—ÅLLMJJMJHJMMJ
-—-
vår litteratur, hvilka afhandla ämnen och prin-
eiper af stor vigt för samhället. Ibland dessa
intager den skrift, som under ofvanstäende ti-
tel redan sistl. år lemnade pressen, ett utmärkt
rum. Den är väl numera troligen allmänt känd
inom militärståndet; men de synpunkter från
hvilka författaren upptagit, och den omfattning
hvarmed ban behandlat frågan om vårt för-
svar, ifrån den medborgliga och moraliska
hka väl som ifrån den rent militäriska och e-
konomiska sidan, gifva den ett högt intresse
för Läsare af alla klasser, som skola högakta
Författaren lika mycket för hans talang och
fosterländska anda.
I våt land, der Krigsmakten allena uppta-
ser mer än hälften af de i stals- räkenskaper-
na synbara skatterna, börjar man alltmer inse
bebofvet af en ändamålse nligare organisation
utaf försvaret; och det allmänna intresset har,
dessa sednare åren, frawkallat flera enskilte
hemödanden att utbilda begreppen i denna an-
geläsenhet.
Författaren inskränker sig till betraktelsei
öfver landtför varet. Han åsyftar endast alt
afoandla Armeens ekonomiskt militiriska orga-
Disaluvu; Och ligal Soto oem granuskning
af Armeens nuvarande sammansättning, jäv at
deraf hämta ledning för de förändringar som
tarfvas. Han yttrar härvid:
All militärorganisation blir en död form, om
ej nationens moraliska kvaft ger lif åt den. Ut:
en fri och konstitutionell stat måste den natio-
nella kraften utvecklas som en produkt af den
nationella viljan. Då först höj: r sig den sjelf
ständiga nationaularda, som utgör det verksam-
maste elementet för ett ver kligt försvar. I en
sådan stat bör försvaret vara nationelt och
ej grundas på ett värfnings- och be esoldnings-
system, hvarigenom försvaret öfverflyttas på
vissa kaster inom samhället. Ingen beståndan-
de grund för vårt försvar, om det ej stödje:
sig på den medborgerliga pligten alt personli-
gen deltaga deruti. Det legda försvaret för-
svagar de moraliska band, som böra förena fä-
derneslandets försvarare med fåäderneslandet.
Den förste legde soldat var det säkraste bevi-
set på för lorad medborgerlig anda, och den för-
lorade frihetens gifna tecken. Då medborgaren
upphör att vara soldat, upphör också soldaten
att vara medborgare. Fålsngt jifva vi foster-
landskänslans inflytande på krigaren, och få-
fängt skola vi endast stödja oss på krigskon-
stens mekaniska läror, så snart det behöfves
någon yttring af menniskokraft, som skall ut-
föra dem. Väl kan fribytaren, besoldad för
dagen, i stridens ögonblick framstörta mot dö-
den, för att, med blicken fästad på rofvet, ber-
sa den enda skörd han bar att Hoppas; väl
san fruktan för kvigslagarnas stränghet inskruf-
va honom i regleme ptariska former; men onek-
ligen: (inner den medborgerlige soldaten i sin
fösterlandskänsla och i sitt nationella frihets-
sinne säkrare stöd och starkare drvifljädrar för
sina plister. Besoldade härar blifva äfven nu
mera otillräckliga för försvaret, ty våra kraft
ler motstå ej de ansträngningar, som erfordras
får att ast all
Lan
Öe
d
underhålla anv Qtalane faen n
i
krossas mot de klippor den ej forstår. att uvd-
vika. Krigens större resultater hvila på ett
ordmadt samband emellan stridskrafternas sär-
skilda delar, så att de tillsammans utgöra ett
sammanhängande helt. Detta låter en oorga-
niserad folkresning sällan eller aldrig underka-
sta sig. Väl gafs det en tid, då folk och ar-
må voro ett, då tidsanda, staternas inre for-
mer, seder och krigskonstens outvecklade skick
gjorde en särskild organiserad armd öfverilö-
dig; men sedan folken genom civilisation och
en allt mer och mer ingripande industri, när-
mare fästa sig vid den jord, som frambringar
skördarne, och vid de fredliga yrken, som till-
fredsställa nutidens behof, hafva både menni-
skosinnets verksamhet och folkens bestånd och
trefnad fatt en annan rigtning och hvila på helt
andra grunder, än då lifvet endast var härnad
och rof. Denna håg för fredliga yrken har
minskat i allmänhet så vä! stridsbegäret, som
den sjelfbildade stridsförmågan. Öjlnmare om-
sorger hafva utträngt den vildare krvaftens stäl-
!e, och riheten så väl i seder som i stridslyn-
net har försvunnit. Om man ej får antaga, alt
vår tidsanda, i följd af civilisation och dess nä
råa unförvandt industrien, medförer ett egeus-
ligt förvekligande i imedborgerlig anda och krari:,
som visserligen ej hämtar något stöd af der
obildade råheten, så blifver dock, sedan den
krigiska andan och stridsförmågan ej mera ur-.
spe ungligt utgå från det enskilda hifvets vanor
och behof, en allmännare folkresning svårare
att tillvägabringa. Kan den åstadkommas, är
let dock ej möjligt att ordna den i nägol sy-
stem, ty den låter ej nderkasta sig. någon or d-
ning. För dess tillvägabringande, så väl som!
dess uthållighet, gifves ingen annan mätare
än den impuls massan af folket ar mäktig att
emottaga i det ögonblick en sådan kraftyttring:
skall verka. Den elektriska eld som bör lifva
folket, för att en sådan nationalhandling skall
från ide öfvergå till verklighet, upplågar sällan
förr än ett folk redan känt det ok trycka,
hvarifrån det vill befria sig. Det är hvarken
serom lag, dekreter, riksdagsbeslut eller gene-
ralordres den åstadkommes.. Det är således lät-
tare att bereda en fölkresning för att afsknd-
da ett tryckande ok, än för att mota ett hor
tande.
Sedan vetenskaper och konster allt mer och
mer inträngt i hvarje gren af mensklig föruna—:
sa, har: också krigskonsten utbildat si i sam-
ma förhållande. Stridens utgång beror nu mer
ej endast på den framrusande, sjelfutvustade och:
sjeifbildade krigarens personliga mod och styr-
ka, ehuru mäktigt dessa egenskaper än må ver-
ka, Krigskonsten kräfver vapenskicklighet, ord-
nade förberedelser och dermed sammanhängan-
de inrättningar. Krigarens behof och utrust-
niug äro: mångfaldiga mat förr, och: vida olika
med hvad massan af folket sjelf behöfseri det
enskilda lifvet... De enklare vapnen hafva för-
svunnit... Klubban och: stridsyxan äro utträng-
da: af mera sammansatta vapen. Stridshärar-
nas massor och former hafva härigenom? blifvit
förändrade, äfvensom armdernas- så väl taktiska
CAM. cl, a AM ARP TTR JA An a