TJ ARR SV Tv SIMA nätet lohan had VIUR et
emedan man eljest är i fara, att fastna vid
någon utstående klippspets, när man med myc-
ken möda måste krypa på magen ur den ena
gången i den andra. På detta sätt kommer
man till en sträcka af mer eller mindtre rym-
liga salar, som äro skilde från hvarandra ge-
nom vägg af droppsten på samma sätt som. i.
grottan på Antiparos. Fordom glänsande, har
denna stenart nu blifvit öfverdragen med ett
tjockt lager af ett fett och glänsande sot,
tecknet af en brand, som fordom härjat här,
och hvars spår ännn närmare bestyrkas genom
Je högar af förkolade ben, öfver hvilka van-
drarens väg går samt af den vidriga rökluk-
ten, hvartill kommer en ännu vidrigare efter
de myriader flädermöss, som valt hålan till
sin boning. Denna brand har man emedlertid
att tacka för, att man nu kan intränga här,
emedan vägen förut måste ha varit tillstängd
af den ofantliga mängden här uppstapplade
Alumier.
Vår beledsagare berättade oss följande tra-
dition om anledningen till branden. - För ur-
minnes tider tillbaka ditkom en ryktbar Moö-
grebisk trolikarl medförande 7 kameler. Han
öfvertalte sex Fellahs, att vara sig följaktiga
till grottan, der han ville upptasa en ofantlig
skatt. Hvar och en af dem skulle erhålla en
kamelbörda och han sjelf ville nöja sig med
den sjunde. Men då de redan lastat sex kameler ,
och återvände för att äfven lasta den sjunde,
lät den ondskefulle troilkarlen bakom dem en
eld uppkomma hvari alla sex Fellahs förgingo,
och först efter 4 års förlopp upphörde ändte-
ligen branden.
De förbrända liken, somr dels: falla till stoft
när foten trampar dem, dels på någon klipp-
spetts röja lemningarne af sina förtärda lem-
mar eller några slarfvor af sin fordna svep-
ang, erbjuda ett rysligt och bizarrt skådespel.
Man förskräcks, när man ser facklan nalkas
dessa i harts doppade linnen, när man betän-
ker, det en enda gnista vore nog, att genast
tända en ny brand, hvars olfer den oförsynte,
som föranledt den, utan räddning skulle blifva,
och när man då, iett trångt: galleri, som Icke
har någon utgång, finner några olyckligas lik,
som rofgirigheten eller behofvet af en fristad
förde bit, och som här funno sin död, eme-
dan de ej kunde hitta åtlervägen, så öfverfalles-
man af en ovillkorlig rysning, Då tyckes det,
som: om alla ucssa grafhvalf nied heia sin tyngd
föllo på vandrareu och stängde honom frå:
lifvet, och denna ängslan upphör ej förr än
man på litet afstånd från ingången ändteligem
återfår dagsljusets första strålar.
Mumierna efter menniskor och krokodiler
utgöra hufvudmassans dock finner man äfven
avdra: säsom benen efter åtskilliga djur, hvar-
ibland Hr Cuvier hade isenkänt ryggknotor
efter hajar, ehuvuw det är oförklarligt på bvad!
sätt fragmenterna af dessa hafsdjur kunnat
komma till ett ställe, son ligger mer än oe
bLieues från Medelhafvet. :
De menskligg miumierna, som ännw äro
behåll, ligga uppstapplade i ordning och fag-
da tvors öfver hvarandra. Alla äro invecklade
ljonebindor, mes omtan målningar, och utan