TJ ARR SV Tv SIMA nätet lohan had VIUR et emedan man eljest är i fara, att fastna vid någon utstående klippspets, när man med mycken möda måste krypa på magen ur den ena gången i den andra. På detta sätt kommer man till en sträcka af mer eller mindtre rymliga salar, som äro skilde från hvarandra genom vägg af droppsten på samma sätt som. i. grottan på Antiparos. Fordom glänsande, har denna stenart nu blifvit öfverdragen med ett tjockt lager af ett fett och glänsande sot, tecknet af en brand, som fordom härjat här, och hvars spår ännn närmare bestyrkas genom Je högar af förkolade ben, öfver hvilka vandrarens väg går samt af den vidriga röklukten, hvartill kommer en ännu vidrigare efter de myriader flädermöss, som valt hålan till sin boning. Denna brand har man emedlertid att tacka för, att man nu kan intränga här, emedan vägen förut måste ha varit tillstängd af den ofantliga mängden här uppstapplade Alumier. Vår beledsagare berättade oss följande tradition om anledningen till branden. För urminnes tider tillbaka ditkom en ryktbar Moögrebisk trolikarl medförande 7 kameler. Han öfvertalte sex Fellahs, att vara sig följaktiga till grottan, der han ville upptasa en ofantlig skatt. Hvar och en af dem skulle erhålla en kamelbörda och han sjelf ville nöja sig med den sjunde. Men då de redan lastat sex kameler , och återvände för att äfven lasta den sjunde, lät den ondskefulle troilkarlen bakom dem en eld uppkomma hvari alla sex Fellahs förgingo, och först efter 4 års förlopp upphörde ändteligen branden. De förbrända liken, somr dels: falla till stoft när foten trampar dem, dels på någon klippspetts röja lemningarne af sina förtärda lemmar eller några slarfvor af sin fordna svepang, erbjuda ett rysligt och bizarrt skådespel. Man förskräcks, när man ser facklan nalkas dessa i harts doppade linnen, när man betänker, det en enda gnista vore nog, att genast tända en ny brand, hvars olfer den oförsynte, som föranledt den, utan räddning skulle blifva, och när man då, iett trångt: galleri, som Icke har någon utgång, finner några olyckligas lik, som rofgirigheten eller behofvet af en fristad förde bit, och som här funno sin död, emedan de ej kunde hitta åtlervägen, så öfverfallesman af en ovillkorlig rysning, Då tyckes det, som: om alla ucssa grafhvalf nied heia sin tyngd föllo på vandrareu och stängde honom frå: lifvet, och denna ängslan upphör ej förr än man på litet afstånd från ingången ändteligem återfår dagsljusets första strålar. Mumierna efter menniskor och krokodiler utgöra hufvudmassans dock finner man äfven avdra: säsom benen efter åtskilliga djur, hvaribland Hr Cuvier hade isenkänt ryggknotor efter hajar, ehuvuw det är oförklarligt på bvad! sätt fragmenterna af dessa hafsdjur kunnat komma till ett ställe, son ligger mer än oe bLieues från Medelhafvet. : De menskligg miumierna, som ännw äro behåll, ligga uppstapplade i ordning och fagda tvors öfver hvarandra. Alla äro invecklade ljonebindor, mes omtan målningar, och utan