icke är rågonting annat än en list, uppfunner
tt Kejsar Franz, för att, i händelse af ett all-
mänrt krig, kunna helt oförväntadt kasta in
horom midt i Frankrike; andra åter påstå, att
han sjelf låtit utsprida ryktet om sin död, för
att undandraga sig den odrägliga bevakningen
i Österrike, och att han flyktat undan, någor-
städes, man vet ej hvart, der han helt stilla
och obemärkt organiserar en fruktansvärd
armee, med hvilken han plötsligt återkommer
till Frankrike i spetsen för sina anhängare, då
man minst väntar horom.
3) Anhängarne af Josef, och 4) anhängarne
af Ludvig. Dessa tvenne sista klasser utgöras
af de mest envisa, men förståndiga af Bona-
partisterne. Hvad som af Napoleons och hans
sons qvarlåtenskap, ännu icke öfvergått till re-
publiken, har tills vidare med sin entusiasm
vändt sig till sidogrenen. För öfrigt vilja vi
icke vidare fördjupa oss i de Bonapartistiska
opinionerne, af fruktan att komma in på det
omärkligas område.
Vi komma nu till den rådande royalismen,
anhängarne af det så kallade medborgare-kun-
gadömet. Dessa grena ut sig i oräkneliga un-
derafdelningar; vi vilja endast fästa oss vid de
märkbaraste?
1) De egentliga Filippisterne; dessa äro gan-
ska tunnsådda — utan tvifvel en olycka —
men man måste erkänna, att Bourbonerne at
den yngre grenen hafva få, obeskrifligt få,
personliga vänner. Häruti blifva de alltid, O-
aktadt all deras efterapningshåg, vida efter den
äldre grenen, för hvilken, hos visst slags folk,
vördnad, kärlek, hängifvenhet voro någonting,
som ålades dem af religion, traditioner, he-
der och erkänsla. Men traditionerne kunna
blott slå rot under sekler, och erkänslan in-
vifves endast gerom välgervingar. Den nuva-
rande dynastien synes således i dessa hänseen-
den — både i fråga om ålder och frikostig-
het — icke nånsin kunna göra några anspråk
)å vänner.
2) De bedragne, de lättrogne och de för-
nöjde, som efter hvarann uteslutande trott på
förträfiligheten af de 30 eller 40 styrelser,
som öfvergått oss, och det ända till dagen
och timman af deras fall.
3) De långsamme, hvilka efter 135 års stu-
dium af restaurationen icke fattat någonting
annat af hennes väsende, och följaktligen icke
heller kunnat hata något annat hos henre, än
dess kossackiska ursprung, vissa föråldrade for-
mer, en viss adlig sjelfrådighet och anspråk på
helighet, och då allt detta försvann, så blefvo
de fullkomligt belåtna. Längre hade deras po-
litiska uppfostran icke hunnit, då Julivevola-
tionen befriade dem från fruktan för dessa spö-
ken; man måste vänta till dess andra intagit
deras plats, och de skola svart hafva fullt opp
att välja på.
4) De förförde, dem makten för ögonblicket
berusat med löften, ynnestbevis, retande pro-
klamationer och patrio! iska grimacer, men som
icke på annat sätt fästat sig vid henne. Man
måste låta dem sofva ruset af sig.
5) De obeslutsamme. hela denna sväfvande
Raa Eda tan non Ae anna