icke är rågonting annat än en list, uppfunner tt Kejsar Franz, för att, i händelse af ett allmänrt krig, kunna helt oförväntadt kasta in horom midt i Frankrike; andra åter påstå, att han sjelf låtit utsprida ryktet om sin död, för att undandraga sig den odrägliga bevakningen i Österrike, och att han flyktat undan, någorstädes, man vet ej hvart, der han helt stilla och obemärkt organiserar en fruktansvärd armee, med hvilken han plötsligt återkommer till Frankrike i spetsen för sina anhängare, då man minst väntar horom. 3) Anhängarne af Josef, och 4) anhängarne af Ludvig. Dessa tvenne sista klasser utgöras af de mest envisa, men förståndiga af Bonapartisterne. Hvad som af Napoleons och hans sons qvarlåtenskap, ännu icke öfvergått till republiken, har tills vidare med sin entusiasm vändt sig till sidogrenen. För öfrigt vilja vi icke vidare fördjupa oss i de Bonapartistiska opinionerne, af fruktan att komma in på det omärkligas område. Vi komma nu till den rådande royalismen, anhängarne af det så kallade medborgare-kungadömet. Dessa grena ut sig i oräkneliga underafdelningar; vi vilja endast fästa oss vid de märkbaraste? 1) De egentliga Filippisterne; dessa äro ganska tunnsådda — utan tvifvel en olycka — men man måste erkänna, att Bourbonerne at den yngre grenen hafva få, obeskrifligt få, personliga vänner. Häruti blifva de alltid, Oaktadt all deras efterapningshåg, vida efter den äldre grenen, för hvilken, hos visst slags folk, vördnad, kärlek, hängifvenhet voro någonting, som ålades dem af religion, traditioner, heder och erkänsla. Men traditionerne kunna blott slå rot under sekler, och erkänslan invifves endast gerom välgervingar. Den nuvarande dynastien synes således i dessa hänseenden — både i fråga om ålder och frikostighet — icke nånsin kunna göra några anspråk )å vänner. 2) De bedragne, de lättrogne och de förnöjde, som efter hvarann uteslutande trott på förträfiligheten af de 30 eller 40 styrelser, som öfvergått oss, och det ända till dagen och timman af deras fall. 3) De långsamme, hvilka efter 135 års studium af restaurationen icke fattat någonting annat af hennes väsende, och följaktligen icke heller kunnat hata något annat hos henre, än dess kossackiska ursprung, vissa föråldrade former, en viss adlig sjelfrådighet och anspråk på helighet, och då allt detta försvann, så blefvo de fullkomligt belåtna. Längre hade deras politiska uppfostran icke hunnit, då Julivevolationen befriade dem från fruktan för dessa spöken; man måste vänta till dess andra intagit deras plats, och de skola svart hafva fullt opp att välja på. 4) De förförde, dem makten för ögonblicket berusat med löften, ynnestbevis, retande proklamationer och patrio! iska grimacer, men som icke på annat sätt fästat sig vid henne. Man måste låta dem sofva ruset af sig. 5) De obeslutsamme. hela denna sväfvande Raa Eda tan non Ae anna