fhofvet af Tån således äfvenså. Oaktladt genom
den nya PrivatBanken det rörliga lånekapitalet
nästan fördubblas, räcker det likväl icke till. Det
.enskilta procenteriet har dessutom betydligen
tilltagit. Förr endast hemma i hufvudstaden,
framkalladt af luxen, har det äfven nu bosatt
sig i småstäderne, framkalladt af nödvändighe-
ten att skjuta den ena dagens behof in på den
andra. Små kontor hafva organiserat sig, som
Jåna på pant, och emot en ränta, hvars belopp
rättar sig icke efter någon allmän regel, men
efter bekymret , som uttrycker sig i den lån-
-sökandes ansigte.
Mycket skulle utan tvifvel, såsom vi här
ofvan antydt, vara att invända emot den förra
delen af dessa Författarens ressonemenler. Det
har hittills varit och skall förmodligen hädan-
-efter förblifva ett rön af erfarenheten, att den
jordbrukare, som odlar en skuldfri, mindre e-
gendom, oeh derjemte är försedd med nödigt
drifikapital för sitt årsförlag och till behöfli-
ga förbättringar å, jorden, alltid i längden skall
slå sig bättre ut, än den, som har en mång-
dubbelt större egendom men är fördjupad i
skuld, om också det öfverskjutande värdet på
denna större egendom kunde uppskattas lika
högt som der mindre jordegarens förmögenhet.
Det är också ingen hemlighet att orsaken, hvar-
före jordbrukaren icke mera såsom förr är
en fri man, utan en slaf under penningetvän-
get, icke ensamt ligger uti bristande tillgån-
gar till lån, utan sammanhänger med mångfal-
diga andra omständigheter: för skattebonden de
iryckande utskylderna, och inom herreklassen
denna allmänna slapphet och falska blygsel i
sederna, som fostrad af flärden i hela vårt sam-
hällsskick, böjer så mången till slaf under den
så kallade goda tonens jernspira, och snart gjort
det inför en förskämd opinion till en mindre
vanheder att ruinera sig sjelf och sina fordrings-
egare, än att inskränka sitt lefnadssätt. Vi vil-
ja dock icke bestrida, att ju en ändamålsvidrig
Ol anisation af kreditväsendet mäktigt bidragit
vill den nuvarande sorgliga ställningen, och
kanske är det just härigenom som låneanstal-
terna hittills mera skadat än gagnat. I allt
fall är frågan nu endast om bästa sättet at!
afhjelpa ett ondt, som redan djupt inritat sig.
Det är icke en torr moralisk förestä illning, utan
en hjelpsam hand åt den drunknande, som här,
Hikasom i fabeln, är af nöden. För ett sådant
ändamål tveka vi icke att instämma i Förfat-
tarens öfvertygelse att de hypotekstnrättningar
om hvilka här är fråga, äga företräde framför
hvarje annan utväg man hittills känner, likväl
med åtskilliga nödiga modifikationer i det fram-
ställda förslagets detaljer, hvilka man vet, i frå-
cor som röra krediten, äro af mera inflytande
än ide flesta andra menskliga företag. Vi sko-
la 1 det följande närmare betrakta hvad För-
fattaren bära! innan föreslagit.