fhofvet af Tån således äfvenså. Oaktladt genom den nya PrivatBanken det rörliga lånekapitalet nästan fördubblas, räcker det likväl icke till. Det .enskilta procenteriet har dessutom betydligen tilltagit. Förr endast hemma i hufvudstaden, framkalladt af luxen, har det äfven nu bosatt sig i småstäderne, framkalladt af nödvändigheten att skjuta den ena dagens behof in på den andra. Små kontor hafva organiserat sig, som Jåna på pant, och emot en ränta, hvars belopp rättar sig icke efter någon allmän regel, men efter bekymret , som uttrycker sig i den lån-sökandes ansigte. Mycket skulle utan tvifvel, såsom vi här ofvan antydt, vara att invända emot den förra delen af dessa Författarens ressonemenler. Det har hittills varit och skall förmodligen hädan-efter förblifva ett rön af erfarenheten, att den jordbrukare, som odlar en skuldfri, mindre egendom, oeh derjemte är försedd med nödigt drifikapital för sitt årsförlag och till behöfliga förbättringar å, jorden, alltid i längden skall slå sig bättre ut, än den, som har en mångdubbelt större egendom men är fördjupad i skuld, om också det öfverskjutande värdet på denna större egendom kunde uppskattas lika högt som der mindre jordegarens förmögenhet. Det är också ingen hemlighet att orsaken, hvarföre jordbrukaren icke mera såsom förr är en fri man, utan en slaf under penningetvänget, icke ensamt ligger uti bristande tillgångar till lån, utan sammanhänger med mångfaldiga andra omständigheter: för skattebonden de iryckande utskylderna, och inom herreklassen denna allmänna slapphet och falska blygsel i sederna, som fostrad af flärden i hela vårt samhällsskick, böjer så mången till slaf under den så kallade goda tonens jernspira, och snart gjort det inför en förskämd opinion till en mindre vanheder att ruinera sig sjelf och sina fordringsegare, än att inskränka sitt lefnadssätt. Vi vilja dock icke bestrida, att ju en ändamålsvidrig Ol anisation af kreditväsendet mäktigt bidragit vill den nuvarande sorgliga ställningen, och kanske är det just härigenom som låneanstalterna hittills mera skadat än gagnat. I allt fall är frågan nu endast om bästa sättet at! afhjelpa ett ondt, som redan djupt inritat sig. Det är icke en torr moralisk förestä illning, utan en hjelpsam hand åt den drunknande, som här, Hikasom i fabeln, är af nöden. För ett sådant ändamål tveka vi icke att instämma i Författarens öfvertygelse att de hypotekstnrättningar om hvilka här är fråga, äga företräde framför hvarje annan utväg man hittills känner, likväl med åtskilliga nödiga modifikationer i det framställda förslagets detaljer, hvilka man vet, i fråcor som röra krediten, äro af mera inflytande än ide flesta andra menskliga företag. Vi skola 1 det följande närmare betrakta hvad Författaren bära! innan föreslagit.