AR IAÄALLIE UT Vt DIC Hb UllcL IAVHET 2 VATLTINL AI BELL
vore redan nog för att böra bestämma hvar
och en, att öfverallt införa dylika. Emed-
lertid har Författaren icke utkastat denna
lysande perspekuf på duken, utan allt tilli-
ka visa oss grunderna för sina förhoppningar;
och denna skrift kan icke Ilott betraktas som
vanligt projekt till reglemente för någon låne-
iörättning, eller en pendant till de tvänne yt
liga skrifter öfver samma ämne, som i fjol utkom-
mo, utan utgör en liten men fullständig afhandling
öfver hypotheksväsendet, så väl till dess idd,
som dess tillämpning till våra förhållanden,
visserligen nog mycket målad i rosenrödt,
men ostridigt i hög grad förtjent af sen nog-
grann pröfning, såsom äfven 1 vår tanka ett af
de vigtigaste medel att upphjelpa det skuldsat-
ta jordbruket ur sin förlägenhet, om det rätt
användes. Vi skola derföre bjuda till att lemna
Läsaren en närmare öfversigt af dess innehåll,
beledsagadt af några egna anmärkningar vid
den jemförelsevis mindre delen deraf, som vi
anse imnefatta misstag eller öfverdrift.
Författaren börjar med att söka vederlägga
deras tankar, som anse, att jordbruket icke hör
vara skuldsatt, och att man aldrig bör under-
stödja detsamma genom lån. (Gilugheten af den-
na sats beror naturligtvis på, huru man tager
den, ty icke kan det nekas att det i allmänhet
är en fördel för jordbruket så väl som för al-
la andra näringar, att vara så litet skuldsat!
som möjligt.) Förf. anser satsen sakna tillämp-
ning 1 synnerhet i alla de länder, hvarest dels
jordbrukaren och jordäsaren är samma person,
dels possessionernes förändring till storlek ge-
nom köp och arf är tillåten. Redan vid hvar-
je arfskifte, säger han; uppstår skuid på en o-
delad jordegendom, och då hvar och en näring
i den mon är lönande, som den drifves i stort,
(Författaren torde dock känna, att detta icke
gäller om jordbruket mer än till en viss grad;
se Läsning t blandade ämnen, om Friherre
Macleans införande af farmsystemet i Skåne) så
sträfvar, menar han, nödvändigt hvarje jord-
brukare att så vidt möjligt bibehålla sin pos-
session ostyckad. Men genom bibehållande af
egendomarnas naturliga område uppkommer
nödvändigt skuld, och just den slags skuld som
är intecknad, eller som följer sjelfva egendomen
eller näringen. Häraf slutar Förf., att den ra-
dikala kuren emot jordbrukets skuldsättning,
att betaga det alla tillgångar till lån, skulle
endast hafva till följd en obegränsad klyfning
af possessionerne, till hvilken nöden 1 sednare
tider redan tvingat jordbrukarne i större mått,
än som varit nyttigt för fäderneslandet.
Man finner att denna konklusion kan stå fast
utan att rubba giltigheten af den ofvannämn-
da satsen, som Förf. bestrider, att jordbru-
ket bör vara så litet skuldsatt som möj-
ligt. I allmänhet synes Författaren vara allt
för mycket vän af skuld. Han betraktar
den icke blott såsom ett nödvändigt ondt, utan
besynnerligt nog, som ett positivt godt för nä-
ringarna. Under antörande af P reussens exem-
pel, der jordbrukets skulder oupphörligen ökats,
ehuru i bredd med välmågan, anser han blott
för det väsendtliga, att jordvärdet ökas jemte
skulden, men leder sig derifrån till den skefva,
?
DD 0 Aa a a KR