sig ifhvarje handling, i hvarje föremål, i hvarje behof. Hvad! om en skicklig folkledare framstår och vet att göra dessa åsigter gällande! Han skall, en ny politisk Mahomet, emhvälfva allt bestående, som är i strid med hans läror: och sådant är fallet i nästan alla Europeiska stater. Vore det ieke bättre, att förekomma dessa vådor, än att låta sig öfverraskas deraf?: Det gifves ingen sämre och mindre gagnande eftergift, äm tvångets, och den som afbidar det, kan ej beräkna hvad han skall bli tvungen all eftergifva. Det vore så lätt, att undvika denna våda, ty ännu fordra massorna intet annat, än hvad man skulle ha heder af att gifva dem: rättvisa. Man kan icke afhandla detta ämne, utan att fästa sig vid Julirevolutionen, emedan den utgjorde första brytningen uti det öfvergångstillstånd, hvarom vi nyss talat. Denna revolution var onekligen ett folkets verk, mer än någon annan. Man kan tillägga: den var de ringare klassernas wverk. Dessa kände, att Bourbonerne voro deras fiender, hvilket en naturlig instinkt snarare sade dem, än styrelsens handlingar, som dittills hufvudsakligen endast gällt de liberala institutionernc och ideerna samt deras organer. Men menigheten anade, att de förras seger skulle sluta med dagsverkenas, tiondens, salttaxans återställande, med ett anfall på nationalgodsens innehafvare, med folkskolornas afskaffande, med ett ord, med folkets slafveri. Det reste sig såJunda i hela sin kraft, och denna krvafts omätlighet och oemotståndlighet har aldrig så ögonskenligt blifvit ådagalagd, som på de tre revolutionsdagarne. Den tusenåriga thronen, som trotsat så många stormar, som genomgått sjelfva den första revolutionens orkaner och rest sig ur det grus, hvarmed den i tre och tjugu år legat betäckt, föll på tre dagar cch föll för sista gången. Men äfven här visade sig den gamla regelns sanning, att det är lättare att segra än att nyttja sin seger. En revolution är en afvikelse från den vanliga ordningen, och får ej behandlas på vanligt sätt. Den som börjat henne, måste antingen sjelf utföra henne eller öfverlemna detta värf åt en som förstår dess syfte och äger kraft nog dertill, det vil! säga, som vet att stödja sig på massans. Således hade Franska folket, som störtat det gamla, äfven bort införa det nya som den allmänna meningen begärde, eller uppdraga denna omsorg åt en folkets man i detta ords sanna bemärkelse. Man försummade att göra det. Af ea öfverdrifven moderation lemnades hvälfningens resultater i Deputerade Kamarens händer, och denna, fattad af samma moderations svindel, öfverlemnade kronan åt en hederlig man utan tvifvel, men hvilket råkade att ske i en tid, då det behöfdes en stor man, emedan ögonblicket verkligen var stort. Detta misstag kommer väl icke att upphäfva revolutionens framtida följder, men det har aflägsnat dem och gjort en ny brytning oundviklig. De närmaste följderne ha således blifvit något helt annat, än hvad man väntade. (Forts. e. a. 2.)