ac rFar:!s, som pastal att ach olla PURE yttrande blott är att anse såsom ett uttryck af dess redaktörs enskilta tanka. På börsen tviflar man dock icke, att ju Journal des debats är väl underrättad, och de oberoende bladen taga saken på samma sätt. Artikeln i sislnämnde Journal är af följande lydelse: ?:831 års kammare har uppfyllt sin kallelse. Frankrikes konstitutionella förhållanden hafva blifvit ordnade; epoken för kammarens verksamhet är fulländad. (Journal des Debats glömmer att de trenne vigtigaste institutionerne, som blifvit utlofvade såsom fyllnad i kartan, nemligen ministrarnes ansvarighet, municipaliteternas och departementalrådens ändamålsenliga organisation, ännu återstå.) Skulle icke nu en sanvut liberal politik bjuda, att efter fulländandet af så vigliga arbeten hänvisa kammaren till valmännen, för att af dem erhålla sanktion på hvad den gjort? Skulle den icke behöfva en ny fullmakt för nya tider och nya pligter? Skulle icke regeringen ådagalögga ett ädelt förtroende, elt grannlaga afseende på dess representativa egenskap, om hon uppfordrade Frankrike sjelft att stadfästa de åtgärder för landets väl, som hon i förening med kammareu vidtagit? — Och kunde väl ett mera gynnande ögonblick dertill gifvas än det närvarande? Systemet af den 13 Mars, upprätthållet af regeringen och kammaren med beundransvärd ståndaktighet, har burit frukt. Utan att vilja uppträda såsom loftalare eller gifva oss ut för att hafva någo! öfverdrifvet förtroende till framtiden, torde vi dock ej säga för mycket, om vi påstå, alt landet, åtmintsone för nät varande, njuter ett lugn och ett välstånd, hvarom vi för ett år sedan ej hade någon aning. Handeln är i ett mer blomstrande tillstånd än någonsin. Antwerpens intagande bar förskingrat all furhåga för utbrottet af ett allmänt krig. Det inbördes kriget har vikit från vära kuster. Regeringen har kunnat upphäfva de militäriska anordningar, som oroligheterna i de vestliga departementerna hade gjort nödvändiga. Öfverallt i Frankrike herrska åter samma lagar, och Paris har, efter de blodiga striderna den 5 och 6 Juni, ej mera hört talas om upplopp och oordningar. — Hela verlden andas lugn och bofsamhet, (!) Skall detta tillstånd blifva varaktigt? Kunna vi vara trygga för framtiden? Eller är det blott frukten af en ögonblicklig sinnenas nedstämning? Vare härmed huru som belst, ögonbleket är gynnande för de vigtiga allmänna valen. Sannerligen, när Casimir Perier fattade det djerfva, eller rättare olörvägna besluiet, att upplösa 1930 års kamare, voro omståndigheterne på långt när ej så gynnande. Systemet af den 13 Mars hade då endast förhoppringar och en snillvik, patriotisk mans ord att ställa emot sina fienders anfall. Och nu, då den för så omöjlig ansedda freden, då den likaså utskrilna allmänna afväpningen, då ordning och trefnad, ifrån löften blifvit förvandlade till verkligheter (2), nu skulle nationen vara nog dåraktig alt undandraga detta, genom sina resultater rättfärdigade, system ett understöd, som hon ej nekade det i sin första uppkomst? Skulle hon väl vilja sälta sitt lugn, sin lycka på spel, fr att befria sig från blotta , ,. . 2