FRA nd
I Eovgland tilldrog sig för någon tid sedan en
händelse, som kunde gifva artigt ämne till en
komedi. Lord N. N. har en enda son, väl upp-
fostrad samt af intagande maner och utseende.
Olyckligtvis voro dessa egenskaper förenade
med en sådan skygghet för fruntimmerssällskap,
alt han alltid undvek det, utom i högsta nöd-
fall. Naturligtvis hade han också ingen håg att
gifta sig. Föräldrarne, som fruktade att den
lysande ätten skulle utslockna, grubblade på
alla möjliga mndel att bota hans aversion för
det täcka könet. Efter många rådplägningar
med sina vänner, hittade de ändtligen på föl-
jande: De öfvertalade, med löfte om en betyd-
lig skänk, en flicka af utomordentlig skönhet,
17 år gammal och dotter till en handtverkare,
att vara dem behjelplig i planens utförande.
Denna bestod deri, att hon lät binda fast sig
vid ett träd, just som den unge Lorden en dag
skulle göra en promenad i par ken. Knapt har
ban kommit in bland träden förrän han hör en
qvinnoröst ropa på hje Ip, tkyndar fram, finner
den skönaste upga qvinna med utslaget hår och
förstörd uppsyn bakbunden, och ser två karlar
af rysligt utseende taga till fötterna. Ynglin-
gen lossar i ögonblicket repen, hjelper flickan
säillr tia, som nu rodnade och fick hjertklappning;
ty äfven hon, som blott hade låtit beveka sig
vill intrigen i hopp att göra en god gerning
kände för första gången en ljaf plåga vid den
unge muönnens öma omsorger. Hon yttrade der-
före sin uppriktiga tacksamhet emot honom med
en förlägenhet, som gjorde hennes verkligen in-
tagande varelse ännn skönare.
Han för henne till sina föräldrar, som med
glädje sågo hans deltagande, och för att bota
hononr fallkomligt, bädo att få behålla henne
hos sig ännu en vecka, hvarunder de af pur er-
könsla slösade skänker och dyrbara kläder på hen-
we, såsonr den älskåäde sonens rädda: inna. Olyck-
H stvis bade de ej betänkt vådan af detta exner i
ment. Sonens afsmak för frunplimmer förbytte sigil
den häftigaste kärlek, som de äfven funno mot-
svarar d hos den blygsamma flickan, och inom några
Gagar förkla ade han, att han icke ville lefva