f nade; och sedan man inbemtat nämdens och grannarnes intyg öfver de omständigheter uppbördsmanven angifvit såsom skäl tll afekrifning. så skall såval Presien som domaren genom anteckning i alskiifvingslängden, eller ock straxt genom ett anförande till protokollet antingen intyga sanningen af Uppbördsmannens uppgif ter, eller ock angifva 1 hvad mon de befunnits vara felaltiga eller underkastade tvifvelsmål. Såväl Hof-Rätterne som donmkapitlerne hafva i anledniug häraf nu erhållit befallnivg att förordna sederbörande Domare och Prester till ett noggrannt iakttagande af dessa föresk rifter. Dåä ou Restlängdevne, på sådant sätt bevittnade, inkomma till Landshöfdinge-Embetet, och då detta dessutom, 1 sted af de enligt författningarne å kronohemman upprättade syneinstrument, eller efter att hafva hållit restransakningar, om saken händelsevis så skulle fordra, sjelft närmare undersökt förhållandet, äger vederbörande Kejsarens Befallningshafvande att dömma till hvad del de, som kommit i flåga till erhållande af afkortning på sina rester, må, i anledning af ofvannämnde grunder, deraf komma i åtnjutande; eller ock om de förmedelst slösaktighet och frosseri, eller genom egen försummelse vid jordens odlande, böra hänlföras till antalet af dem, som sjelfve äro orsaken till sin fattigdom. På grund häraf äger ock Landshöfdinge-Embetet att, i förra fallet, afkunna ett vanligt utslag om resternes afkortning, och de samme afskrifva; men 1 sednare fallet genast afhysa åboerne ifrån hemmanet, och utbjuda de af kronorester betungade bemman åt andra till att besittas emot erläggandet af fulla beloppet utaf resterne. S. 2 innehåller, att de för landtbruket mnödvändiga saker och verktyg, äfvensom oxar och andra husdjur, såsom nödiga för en gårds skötsel, icke skola tagas i mät för kronoutskylder vid annan händelse, än om Landsh.Emb , såsom förut blifvit sagdt, finner åboen genom slösaktighet hafva förlorat sin rält att tillgodonjuta alkor tning. 3 f. förordnar om samma procedur för skattejorden, som för kronojorden blifvit påbuden. Man kan ingalunda misskänna det välvilliga syftemålet med denna faderliga förordning; men om man med flit ville uttänka sig en åtgärd, som skuile föranleda till missbruk och korruptioner å ena sidan emellan bönderne och ecewmbetsmännen, samt å den andra till afund och kabaler emellan grannar, så kunde knapt något mera rakt ledande till ett sådant ändamål påhittas, än Öenna förordning. Huru vackert låter det icke, att fliten, dygden och olyckan härigenom skola hugsvalas , men lättj., liderlighet och lycksökeri åter bestraffas? Men man finner genast vid närmare granskning, Bo oo HUA FR 1 22 ao LU A CA dan