(Ur den srart utkommande 6:te delen af Fryxells historiska berättelser, innefattande Gustaf II Adolfs historia). ÖL enstjernorna, afsamma stam som Sparrarna, leda sitt möderne fiån Erikska konungaätten och fädernet ända upp till tolfte århundradet. Gemensamma stamfadern, Sixten Sixtensson till Tofta, lefde under Knut Erikssons tid Från hans tvenne afkomlingar i fjerde ledet, Laurens och Nils, härstamma, från den förra. Sparraina, från den sednare Oxenstjernorna, Denna sistnämnde ätt blef både talrik och mäktig, och ingen annan räknar så många riksråder bland sina medlemmar. Den har gifvit fäderneslandet utmärkta skalder, mägtiga prelater och ovanliga statsmän. Namnen Axel, Bengt, Johan Gabriel ochJöns Bengtsson fästa vid Oxenstjernska vapenskölden minnet af hvad Sverge ägt stort, kraftfullt och skönt. Stolthet och obändig herrsklystnad hade försatt erkebiskopp Jöns Bengtsson och dess anhöriga i oupphörlig fejd mot Karl Knutsson och Sturarna, och slägten var i allmänhet under hela Kalmare-unionen en trogen anhängare; af Danmark. Straffet följde förbrytelsen mot fäderneslandet, ty oagtadt all sin magt, dukade de under i den orättvisa striden, och den fordom så talrika slägten tyck1es nära att dö ut, Under Svante Stures tid fanns blott en enda Oxenstjerna qvar, nemligen herr Kvister Bengtson till Mörby. Hans första fru afled utan arfvingar. Med den andra, fru Anna Sehestedt, fick han deremot icke mindre än tolf barn, hvilka dock alla dogo straxt efter födelsen. flIvarje hopp tycktes vara förbi om Oxenstjernska slägtens bibehållande, Tidens vidskepelse alstrade och gaf trovärdighet åt följande sägen om ättens återupplifvande. Man påstod nemligen, att det var den onde anden, som oölltid natten efter deras födelse tog bort barnen, innan de hunnit döpas. En kort tid förrän frå Anna skulle nedkomma med sitt trettonde barn, fick hon derföre i en dröm den tillsägelsen, att det skulle blifva en son, hvilken straxt borde döpas till Gabriel, då skulle gossen icke allevast få lefva, utan ock blifva stamfader för en stor och mägtig afkomma. Hon berättade drömmen för herr Krister, och då en gosse straxt derefter föddes, blef han verkeligeno kallad Gabriel, ehuru ingen i slägten förut burit detta namn, Natten derpå hördes den onde anden med buller och dån komma susande genom luften. Dörren öppnades och en illskefull röst ropade: heter du Gabriel? Heter du Gabriel?? En af de närvarande hustrurna svarade: Ja! Gabriel heter han, i Herrans Jesu namn!? Då slogs dörren igen så hårdt, att hela byggningen darrvade och förstugutaket stöstade ned, hvarpå anden försvann och lät aldrig mera höra utaf sig. Men barnet växte till och vårdades under böner och sång af gudfruktiga qvinnor, och när dössa någon gång slumrade och gossen började ee. PP . 1 sn RR I n om