-— omvexlade med Tyska, Svenska, Franska, L4 tin och Engelska, hvilket sistas särdeles nytt jades, för att göra W. ett nöje. Efter niåltiden dröjde de ganska länge vid bordet, :yäntande W. att värden först skulle stiga upp; men underrättad af Douglas att bruket var att hån såsom främmande och ambassadör skulle börja, steg han först och derefter de öfriga från bordet, tackande för god välfägnad, som verkligen var hederlig. Då Riks-Kansleren besökte W., åkte han, ehuru nära intill boende, i en med 6 hästar bespänd vagn och var åtföljd af 12 kavaljerer till fot och 4 betjenter. För att ej besvära en så gammal man att gå uppföre de många trapporna, hade W. i nedersta våningen låtit med rika tapeter bekläda sin hofmästares kammare, hvarest Riks-Kansleren gick in, sedan han vid porten blifvit emottagen. Han var en stor, anvsenlig och ganska vacker man vid 71 års ålder, klädd i svart, hade en liten rock, fodrad med skinn och en med skinn fodrad sammets-mössa på hufvudet. dans gråa hår samt breda och långa skägg bidrogo till hans vördiga utseende. Hans uppsyn var allvarsam men qvick, och hans uppförande värdigt men höfligt, Han talte med tärdighet ganska vacker Latin och ehuru han äfven i Fvanskan var hemma, ville han dock företrädesvis nyttja de gamle Romares språk, såsom både vackrare och rikare. I sitt samtal blandade han nöjsamma : berättelser med allvarsamma ämnen, och roade det honom att omtala Konung Gustaf Adolfs bedrifter och egna händelser. Han ursäktade sig för sitt myckna talande, hvilket han kallade en senilis garrulitas. Allt hvad han sade, röjde emellertid djupt förstånd och vidsträckt kunskap, och förorsakade ett stort nöje, Med besöket hos Riks-Kanslerens äldsta sou Gr. Joh. Oxenstjerna, var W. ej lika nöjd, Hans uppförande var ganska högt. Två af dess pager voro Grefvar. Några af dess betjening voro ställda vid porten att emottaga W. Sjelf mötte han honom först vid inre dörren och bad med en högdragen och stel förbehållsamhet honom vara välkommen. W., besökte äfven Riks-Drotset Gi. Brahe. Dess drägt var en svart rock, men ingen kappa, vid sidan svärd med bälte och på hufvudet en svart skinnfodrad mössa, Vid kam: mardörren voro 2 soldater posterade, hvilket eljest endast på slottet ägde rum. Både för Drottningen, Riks-Drotset och Ärkebiskopen anmärkte W. huru sabbaten ohelgades i Sverige genom supande, nöjen, resor och arbete, samt att beläten och krucifixer tillätos i kyrkorna. Deremot invändes att nöjen och arbeten icke voro lofgifna förrän efter Gudstjenstens slut, då de borde tålas, och att Luther ansåg bilder vara af historisk nytta, icke föremål för dyrkan. Drottningen hade gjort W. den nåden att blifva dess Valentine; ett Engelskt bruk att kallas hela året igenom dess älskade. Enligt bruket sände W. till H. M,, såsom dess Valentine, en spegel, större än man i landet nånsin sett, hvilket upptogs mycket väl. Andra artieheter bevisades äfven Drottningen, i eLi -Nr