-—
omvexlade med Tyska, Svenska, Franska, L4
tin och Engelska, hvilket sistas särdeles nytt
jades, för att göra W. ett nöje. Efter niål-
tiden dröjde de ganska länge vid bordet, :yän-
tande W. att värden först skulle stiga upp;
men underrättad af Douglas att bruket var
att hån såsom främmande och ambassadör
skulle börja, steg han först och derefter de
öfriga från bordet, tackande för god välfäg-
nad, som verkligen var hederlig.
Då Riks-Kansleren besökte W., åkte han,
ehuru nära intill boende, i en med 6 hästar
bespänd vagn och var åtföljd af 12 kavaljerer
till fot och 4 betjenter. För att ej besvära
en så gammal man att gå uppföre de många
trapporna, hade W. i nedersta våningen låtit
med rika tapeter bekläda sin hofmästares kam-
mare, hvarest Riks-Kansleren gick in, sedan
han vid porten blifvit emottagen. Han var
en stor, anvsenlig och ganska vacker man vid
71 års ålder, klädd i svart, hade en liten rock,
fodrad med skinn och en med skinn fodrad
sammets-mössa på hufvudet. dans gråa hår
samt breda och långa skägg bidrogo till hans
vördiga utseende. Hans uppsyn var allvar-
sam men qvick, och hans uppförande värdigt
men höfligt, Han talte med tärdighet ganska
vacker Latin och ehuru han äfven i Fvanskan
var hemma, ville han dock företrädesvis nyttja
de gamle Romares språk, såsom både vackrare
och rikare. I sitt samtal blandade han nöj-
samma : berättelser med allvarsamma ämnen,
och roade det honom att omtala Konung Gu-
staf Adolfs bedrifter och egna händelser. Han
ursäktade sig för sitt myckna talande, hvilket
han kallade en senilis garrulitas. Allt hvad
han sade, röjde emellertid djupt förstånd och
vidsträckt kunskap, och förorsakade ett stort
nöje,
Med besöket hos Riks-Kanslerens äldsta sou
Gr. Joh. Oxenstjerna, var W. ej lika nöjd,
Hans uppförande var ganska högt. Två af
dess pager voro Grefvar. Några af dess be-
tjening voro ställda vid porten att emottaga
W. Sjelf mötte han honom först vid inre
dörren och bad med en högdragen och stel
förbehållsamhet honom vara välkommen.
W., besökte äfven Riks-Drotset Gi. Brahe.
Dess drägt var en svart rock, men ingen kap-
pa, vid sidan svärd med bälte och på hufvu-
det en svart skinnfodrad mössa, Vid kam-
: mardörren voro 2 soldater posterade, hvilket
eljest endast på slottet ägde rum.
Både för Drottningen, Riks-Drotset och Är-
kebiskopen anmärkte W. huru sabbaten ohel-
gades i Sverige genom supande, nöjen, resor
och arbete, samt att beläten och krucifixer
tillätos i kyrkorna. Deremot invändes att nö-
jen och arbeten icke voro lofgifna förrän ef-
ter Gudstjenstens slut, då de borde tålas, och
att Luther ansåg bilder vara af historisk
nytta, icke föremål för dyrkan.
Drottningen - hade gjort W. den nåden att
blifva dess Valentine; ett Engelskt bruk att
kallas hela året igenom dess älskade. Enligt
bruket sände W. till H. M,, såsom dess Va-
lentine, en spegel, större än man i landet nån-
sin sett, hvilket upptogs mycket väl. Andra
artieheter bevisades äfven Drottningen, i e-
Li -- Nr