kantskap, och 1 synnerhet när man icke dervid kan instämma i den föregångna tonen. I en sådan brydsam belägenhet befinna vi oss äfven i anseende till Hr Lewy. Ett stort rykte, upprepadt äfven af oss efter utländska tidningar, hade föregått honom. Den häraf öfverspända väntan fordrar snart för mycket, och blir så lätt orältvis, om hon icke finner sig öfverträffad. Så tycktes-oss vara fallet med flere åhörare i anseende till Hr L., och kanhända var det harmen öfver egna felslagna, för långt sträckta förhoppningar, som uppfunnit sagan, att den Artist, om hvilken det entusiastiska ryktet berältat så underbara saker, icke var den här uppträdande, utan hans bror. Den mera billige torde medsgifva, att man cj får begära allt för mycket af valdthornet, som är ett förträfffigt och oumbärligt instrument, men icke alltid lämpligt för solosaker, i synnerhet efter de numera så högt stegrade musikaliska fordringarne, samt att det, efter hvad också dess namn tillkännagifver, har sin plats icke i konsertsalens tvånga och qvalmiga atmosfer, utan i den rönskande skogen under den blåa himmelen och den fria friska luften, der lärkan sjunger och nektergalen slår sina tjusande toner. Hvem har icke der med hänryckning hört på afstånd äfven dess enklaste toner, återgifna af eko? I konsertsalen åter kommer man med andra anspråk, och anspråkets bestämmelse är, att sällan uppfyllas. , Vi skola således icke åtaga oss att afgöra Hr L:s verkliga konstnärsrang, utan helt enkelt inskränka oss till att uppgifva huru vi funno hans spel. Han har, så tyckte vi, icke denna milda, smekande ton, som utmärkte det Hirschfeldska valdthornet i dess bästa dagar; men en stark ton af ett ljud mellan fagottens och basunens, mycken färdighet, och framför allt ett delikat, smakfullt, verkligen artistiskt föredrag. Adagiot är hans starka sida; i allegrot tyckte vi oss ett par gånger höra en klufven, icke fullkomligt ren. ton. Det vore således obilligt, att söka bestrida Herr L. en utmärkt virtuositet; men det stora, öfverlägsna, till själen gående saknade vi dock i hans spel. Må hända var denna afton också en af hans mindre lyckliga momanger. Åtminstone syntes mängden af åhörare dela denna tanka; ty bifallet var visserligen omisskänneligt, men icke så lifligt och enhälligt, som en stor talang kunnat vänta. I a!la fall medgifves gerna, att det offentliga bifallet icke är någon osviklig mätare af förtjensten, och denna afton gaf derpå ett nytt bevis, ty det röjdes icke vid Steibelts sköra Ouverture till Romeo och Juliette som började Konserten! Sista Numern utgjordes af ett stycke för Valdthorn och Tenorröst, så obetydligt att det utan saknad kunnat vara borta. En Herr Liedberg sjöng Tenorstämman. Er Liedberg lär vara född Svensk, men har tilibragt sin mesta tid på resor utom lands, hvarföre också hans föredrag var fullkomligt Tyskt, så i anseende till pronunciationen, som — till det något skorrande nasala ljudet af hans röst. — De öfriga styckena, som uppfördes denna afton, voro Ouverturen till Glucks Alceste, ett minne af den gamla goda tiden, en Scherzo af Bethoven gifven i stället för Aen utlafvade sanoen af Mamsell Ficka cam