a ov UWE a nä
stund, blir svärt att bebo, Så som Jag före-
ställer mig att solen ser ut från det i hafs-
djupet sjunkna Atlantis, så bekommer det mig
att vara viltne till det underdåniga kokette-
riet om et lyckligt Sveriges; ty med lIgcka
inenar jg icke en banbjällra; jag menuar
mensklighetens andeliga förädling, och sådana
statsborgeiliga vilkor, hvaraf densamma be-
främjas. — I ett fattighus kan tänkaren kän-
na en uppbyggese, ty der inverkar på själen
ett högre litzs men om han ser fattighuset de-
kotreras som en festivitelssal, med dertill hö-
rande aekoratio: er, då framstår för hans
syn den gäckade menskligheten, lik dessa gev-
gångare, hvilka ej fått en OChristlig beg:af-
nNI03
iecensevlens klaunder al några författarens
högmålsbrott emot swaken, vå ba siva grun-
der; detta uttryck t. ex. alt det ruttna för-
svsras af dem det goder, må afvika från en
polerad styl — jag skulle vock kuvna för-
svara det mtd att citera Thorild, som ochså
är en aukto:iilet, ett rigtigt e: kändt krönt
uvufvud. Sjelfva ämnet är illa valt, det med-
gives, nb. om det endast är valt för svaga
magar; dock här var ej fråga om att endast
behaga, men om det vida vigtigare, att yppa
en sanning, Författaren bar icke gålt ut
blott för att samla blommer och håning till
offer på faderneslandets altare; tan har ej
tänkt, att af pir complaisance för skönhets-
sinrvets ölvalförfining och qvivlighlifvande,
den mavlga sanningen borde kladas i kjort-
lar, cch mennisbofö vuftets anspråk depå
skenbeligt eluderas. Ty cn savning är det,
utt i vårt statsskick fivnes mycket som är för-
mnultnadt, det vill säga ruttet; och hvarföre
skulle då ej en rad få skufvas om det, som i
värt dagliga lif icke mer gör hemligbet af sin
tillvaro: - Tecknpar måbända ej Pemers efter
naturen så väl som Raphacl, buru en mwarke-
tenterska är antipoden till en Madonra? —
Detia fö multnade cch förlamade bör kännas
till sina följder; och att det namnsilves, är
väl detta mera vidrigt, än alt det finns, me-
ra likt eo förskämd andedrägt? Hvad ande-
I hd LEA AE ES
drägten betraflar — hvarvid jag ej länge vill
uppehålia mig — händer det stuvdöm, alt
den, som rynkar på näsan deiåt, diager till-
baka sin egen — Lichtenberg talar någonstä-
des om förstånd att läsa i stort. Om recen-
senten förstått, eller velat förstå detta, så ha-
de han icke, då tauken handlar om en vigtig
sök, fästat sig vid dess tillfällisa ikladnad och
sökt att droga uppmärksambeten ifrån den
förra, ned på cen sedovare, Må )ecensenten
bevisa mig, om han mäktar, att allt står väl
till i fäderneslandet, och att en skrikare är
en malade imavinair, Till dess detta undei-
verk inträffar, båller jag mitt tal för sannitg,
en sanning, den hvarje fortgående år mer
och mer afslöjar, och härvid får jag til-
lägga, att sanningen klader siz siel, likasom
stridsmannen gör det. — Hårlrisören följer ej
med i fält, Och i en strid är äfven författa-
ren invecklad, en strid, som vållat honom bett
på bett af deu gamla slentriauenus gård vardar-
Han erkänner uppriktigt att han ej eftersträf-
var andra dekorationer, att han anser com