SUMIIIce tl ItCiikttvad adl UC CUOUSKRIIULC pet
ten att rädda så mycket han kan af stats-
maktens patriotism. Det ythza och det egent-
liga förhålla sig här till bvarandra upp och
ned vändt; och det lärer vara med sowliga
menniskors intellektuella ösa på semma sätt,
som med allas kroppsliga: vanan gör att det
uppnedvända icke så synes. Statens pligt
är att utveckla sann mensklighet, och till det-
ta ändamål har staten ett hufvud. Men de:-
till skal! den börja med fröet — icke nöja sg
med att säga till vild-apeln: blif en bröd-
palm! Det är detta, författaren menar, då
han icke ropar hurrva öfver den Svenska med-
borserlighetens auspicier.
Lifvet måste hafva en hänsyftning på nå-
got annat än sig sjelft, således på ett bögre
lif. Är det jordiska sitt eget ändamål, så är
det ock s:n egen undergårg. Om nu denna
grund-ide saknas i författarens bok, om han
tar ve:lden som ett infall — hvilket sätt att
taga henne synes mig lika så svårt som orim-
ligt — huru har då Recensenten kunnat tlin-
na boken så intressavt? — Jag fordrav honom
för andra gången på det!a svar — ty om det
förgängliga ej uppfattas i någon förbi delse,
till det oförgängliga, kan det väl lika litet
väcka intresse, vinna elt deltagande, som glas-
skifvan utan folium kan afspegla en bild, el-
ler som hfvet kan underhållas i det lufttom-
ma rummet. — Recenseoten förcbrir mig, att
jag ej tror på något. Jag tror på det som uu
mera än något, och derlöre alltför lIuet på
vissa menniskor, till och med på vissa menni-
sko-klasser. Jag tror att den fria Guds luft,
som mensklighbeten vill andas, är dev hon be-
höfver, om ock en slaf här och der tycke
att hans beheirskares qväfgas är det rätta
lifs-elementet. Antingen missförstår jag mir
recensent, eller ock förstår jag icke min egen
bok. Om det är recensentens mening att he-
la det tunga peccavi (hvilket ändock för värt
fädernesland är bland de lättaste) som inregi-
streras i den stora Domareboken, är det ratta
ideala lifvet i Gud och till Gud; att alla des-
sa tusendetals stympare, som på den kungli-
ga nådens trästyltor tycka sig nå upp i him-
len, äro Guds sanna beläten, då är ju den
fallna menskligheten med sitt fikonalöf ett ide-
al, och idealet ett skenlif.
Till den not af Pessimist, som recensen-
ten påsmetat mig, återkommer jag ännu ev
gång, ty man reser sig icke på en gång efier
sådana slag. När visar jag mig då såsom Pes
simist? Icke når jag vänder mig bort fiån
från det stora lazarettet på jorden till min
Fader och min läkare, icke när jag kastar
min blick på skapelsens herrlighet, på Guds
ord i menskligheten och i naturen; men väl
då min författare-bana genomskär det kälk-
borgerliga lifvet i alla dess punkter från öf-
verst till nederst. Jag gläder mig öfverallt,
der jag igenkänner i mensklighetens aulete de
himmelska dragen; då är jag en optimist, ty
känslan af denna mensklighets, ofta afbrutna,
men. alltid möjliga återgång till sin bestäm-
melse, står som en fast punkt i mitt tan-
ke- och lefnadssystem, Så mycket bör man
få säga till sitt försvar; och, i sanving, utan
denna tro, för allmän och enskildt räknino.