hedenhös och toma händer i nutiden. Våra instrumentmakare i estetiken — d. v. s. de som förfärdiga reglor för konster, glömma stundom att den är natur; de glömma, i det de uppställa objektiviteten såsom konstnärens: ändamål, att menskligheten alltid är subjektiv. Till och med Religionshistorien gör härifrån endast personliga undantag, ty äfven i frågan om Gud — all mensklighets objektivitet — har mitt och ditt, hemligt eller uppenbart, legat till grund. Om man förstår med objektivitet detsamma som en saks egentliga väsende, eller dess sanning, hvar finnes den då i alla de ämnen som icke kunna bebandlas materielt, i hvilka ej beller ett Guds uppenbarade ord är att tillgå? Hvilken, ibland oss svaga menniskor, är väl den, som icke uppfattar subjcktivt det objektiva? Hvar och en grimacerar mot solen på sitt eget sätt — ingen uthärdar att låta henne brännande instråla i ett uppspärradt öga. Recensenten yttrar sig vidare, att Författaren kastar allt om hwvartannat, att det heliga och oheliga äro för honom lika. Denna beskyllning går på hjertat, och recensenten :borde åtminstone hafva kommit densamma till hjelp med några bevis på författarens villomeningar. Jag tviflar ej på alt ju icke den helige fadrten i Rom sade: detståmma om kättarne, som recensenten här sagt om författaren. Det heliga i menskligheten består, enligt min tanka derom, icke alltid i det som är, utan i det som, efter förnuftets gudomliga ordning, borde och kunde vara. Eller hvad är heligt? Måhända Don Miguel, om man är en Miguelist, eller öknen Sahara, om man är en pelikan! Gud, jemte mensklighetens gudomliga anlag och själabehof, vet sig författaren på intet ställe i boken hafva förnekat, det är tvärtom ifrån dem han utgår. Dem har han ej lekt med, ej.som skenbilder uppfattat. Om ban så hade yrat, kanske recensenten förlåtit honom detta, blott ban i stället uppfattat de i sig sjelfva konventionella statsformerna, hvari vi trängas, såsom positiva naturlagar. Då man står framför ruinerna af ett tempel, skulle man ock vara född i detta templet, är man väl en otrogen, om man, hellre än ibland dessa skräpiga vittnen af stoftets förgänglighet, går ut på den fria marken, under den öppna himlen, att dyrka Gud. Öfver recensentens definition på smaken, ville jag utbedja mig ett kollegium privatissimum, för att redas ur labyrinten hvaruti den försatt mig. Alt smaken är dema:kationslinien emellan ondt och godt i estetiskt hänseende, det tror jag mig begripa; men recensentens definition synes ock gälla moralmenniskan, och att, hvad denna beträffar , smaken skulle vara sjelfva urarfvet, det må vara mig tillgifvet att ej hafva vetat förut. Smaken skulle således vara icke endast det estetiska, utan äfven det moraliska samvetet, och smakläran ett tillräckligt substitut för hvad man i de gamJa, mindre uppfinniogsrika, tiderna kallade: Guds ord och religionlära. Smak, i sin vexelverkan till det moraliskt sanna och goda, kan dock, såvida jag begriper båda delarne, aldrig få någon högre betydelse än den PM an HH AA