hedenhös och toma händer i nutiden. Våra
instrumentmakare i estetiken — d. v. s. de
som förfärdiga reglor för konster, glömma
stundom att den är natur; de glömma, i det
de uppställa objektiviteten såsom konstnärens:
ändamål, att menskligheten alltid är subjek-
tiv. Till och med Religionshistorien gör här-
ifrån endast personliga undantag, ty äfven i
frågan om Gud — all mensklighets objektivi-
tet — har mitt och ditt, hemligt eller up-
penbart, legat till grund. Om man förstår
med objektivitet detsamma som en saks egent-
liga väsende, eller dess sanning, hvar finnes
den då i alla de ämnen som icke kunna be-
bandlas materielt, i hvilka ej beller ett Guds
uppenbarade ord är att tillgå? Hvilken, ibland
oss svaga menniskor, är väl den, som icke upp-
fattar subjcktivt det objektiva? Hvar och en
grimacerar mot solen på sitt eget sätt — in-
gen uthärdar att låta henne brännande instrå-
la i ett uppspärradt öga.
Recensenten yttrar sig vidare, att Författa-
ren kastar allt om hwvartannat, att det heliga
och oheliga äro för honom lika. Denna be-
skyllning går på hjertat, och recensenten :bor-
de åtminstone hafva kommit densamma till
hjelp med några bevis på författarens villo-
meningar. Jag tviflar ej på alt ju icke den
helige fadrten i Rom sade: detståmma om kät-
tarne, som recensenten här sagt om författa-
ren. Det heliga i menskligheten består, en-
ligt min tanka derom, icke alltid i det som
är, utan i det som, efter förnuftets gudomliga
ordning, borde och kunde vara. Eller hvad
är heligt? Måhända Don Miguel, om man är
en Miguelist, eller öknen Sahara, om man är
en pelikan! Gud, jemte mensklighetens gudom-
liga anlag och själabehof, vet sig författaren
på intet ställe i boken hafva förnekat, det är
tvärtom ifrån dem han utgår. Dem har han
ej lekt med, ej.som skenbilder uppfattat. Om
ban så hade yrat, kanske recensenten förlåtit
honom detta, blott ban i stället uppfattat de
i sig sjelfva konventionella statsformerna, hvari
vi trängas, såsom positiva naturlagar. Då man
står framför ruinerna af ett tempel, skulle
man ock vara född i detta templet, är man
väl en otrogen, om man, hellre än ibland
dessa skräpiga vittnen af stoftets förgänglig-
het, går ut på den fria marken, under den
öppna himlen, att dyrka Gud.
Öfver recensentens definition på smaken,
ville jag utbedja mig ett kollegium privatissi-
mum, för att redas ur labyrinten hvaruti den
försatt mig. Alt smaken är dema:kationslinien
emellan ondt och godt i estetiskt hänseende,
det tror jag mig begripa; men recensentens
definition synes ock gälla moralmenniskan, och
att, hvad denna beträffar , smaken skulle va-
ra sjelfva urarfvet, det må vara mig tillgif-
vet att ej hafva vetat förut. Smaken skulle
således vara icke endast det estetiska, utan äf-
ven det moraliska samvetet, och smakläran ett
tillräckligt substitut för hvad man i de gam-
Ja, mindre uppfinniogsrika, tiderna kallade:
Guds ord och religionlära. Smak, i sin ve-
xelverkan till det moraliskt sanna och go-
da, kan dock, såvida jag begriper båda de-
larne, aldrig få någon högre betydelse än den
PM an HH AA