Må högstdensamme nedlåta sig att genomgå
sitt korrekturblad öfver min bok! Det ligger
i denna boken en politisk betydelse, ty numera
är naturmenniskan upptagen i ett närmare el-
ler fjermare samband till den politiska staten,
och ur denna synpunkt har RBecensenten — om
jag förstår honom rätt — taxerat Författaren
såsom mörkrets och orons barn. Icke anser
jag mig berättigad att agera en gråtande eller
en skrattande filosof, efter mitt eget infall;
men om jag bar lust, då jag ser en tistel, att
upprycka denne, och att glädja mig då jag ser
en blomma, månne jag icke har rätt i båda
fallen? Min politiska, jag kunde kalla den min
historiska, trosartikel är, alt såsom jorden är
en i sig sjelf mörk kropp, så är den en stor
allegori öfver statens förhållande till mensklig-
heten. Staten skulle vara den senares lifgif-
vande sol, men ty värr är den en vintersol.
Och ingen lifsyttring väckes af blotta glansen.
Hvaröfver skola vi då glädja oss, Herr Recen-
sent, för att ej vara fånar i glädje? Öfver det
tillkommande lifvet, det vore det enda, ty
der torde väl kejsaren ha förlorat sin rätt.
Att författaren ständigt skall le, lik en hel-
gonbild der uppe i tempelhvalfvet, ned öfver
tårarnas jord, der en drömbild om bättre ti-
der är ett vanmäktigt norrsken i den långa
natten, det är att hafva för stränga anspråk
på en menniska af kött och blod. Så mycket
fordrar man icke en gång af en Theologie
Doktor, hvilken likväl bör hafva så väl de-
monernas mellanregion , som den allmänna men-
niskonaturens, under sina tofflor; — så har
ock Chimborasso djupt under sit ishufvud bå-
de jordens och luftens vexlande fenomener.
Recensenten har behagat afgöra, att Författa-
ren kan göra svart till hvitt, men det är detta
han icke kan — han kan ej spela komedi med
sitt eget innersta lif; hans öfvertygelse lyder
ej någon trollkonst. Och emedlertid — just
derföre, troligtvis, att han ej i en lassoxe kan
se ett lejon, eller ej alltid höra folkets röst i
en studentmarch , bebandlas han af den hög-
sinnade andevarelsen, recensenten, ungefär på
samma sätt som de första vaccinatörerne be-
handlade koppsmittade barn: de applicerade
riset på den kroppsdel, der de ville utdraga
materia peccans, Låtom oss närmare taga ad
notam nägra af de slängar han beskärt mig.
Recensenten påstår att: Författaren öfverallt
ser blott sig sjelt. Att blott se sig sjelf, måste be-
tyda att ständigt framställa för läsaren sin egen
sjelkära personage. Altjag det gjort, torde åter-
stå att bevisa, Helt annat är det, att menniskan ur
sin egen personlighet tager sin styl och sin kolo-
rit; — och det gifves väl ingen möjlighet att på
fullt allvar måla ett obj-kt annorlunda än det
synes i målarens eget öga. — Är icke menni-
skan, i ett hänseende, hela menskligheten, på
samma sätt som droppen är hafvet? När vi tala
om en objektiv framställning af mennisko-na-
turen, hvad är väl det objektiva annat än en
summa af subjektiviteter? Hvar och eh enskilt
sätter sitt jag i rapport till verlden, och verl-
den slukas alldeles icke deraf. Jag vet alltför
väl hvad detta ord, objektiv, har för en stor
betydelse i skön konst, ach ändock tror jag
ganska litet derpå — det förefaller mig som
rm ? ar Pr 2 .
ee ee