Må högstdensamme nedlåta sig att genomgå sitt korrekturblad öfver min bok! Det ligger i denna boken en politisk betydelse, ty numera är naturmenniskan upptagen i ett närmare eller fjermare samband till den politiska staten, och ur denna synpunkt har RBecensenten — om jag förstår honom rätt — taxerat Författaren såsom mörkrets och orons barn. Icke anser jag mig berättigad att agera en gråtande eller en skrattande filosof, efter mitt eget infall; men om jag bar lust, då jag ser en tistel, att upprycka denne, och att glädja mig då jag ser en blomma, månne jag icke har rätt i båda fallen? Min politiska, jag kunde kalla den min historiska, trosartikel är, alt såsom jorden är en i sig sjelf mörk kropp, så är den en stor allegori öfver statens förhållande till menskligheten. Staten skulle vara den senares lifgifvande sol, men ty värr är den en vintersol. Och ingen lifsyttring väckes af blotta glansen. Hvaröfver skola vi då glädja oss, Herr Recensent, för att ej vara fånar i glädje? Öfver det tillkommande lifvet, det vore det enda, ty der torde väl kejsaren ha förlorat sin rätt. Att författaren ständigt skall le, lik en helgonbild der uppe i tempelhvalfvet, ned öfver tårarnas jord, der en drömbild om bättre tider är ett vanmäktigt norrsken i den långa natten, det är att hafva för stränga anspråk på en menniska af kött och blod. Så mycket fordrar man icke en gång af en Theologie Doktor, hvilken likväl bör hafva så väl demonernas mellanregion , som den allmänna menniskonaturens, under sina tofflor; — så har ock Chimborasso djupt under sit ishufvud både jordens och luftens vexlande fenomener. Recensenten har behagat afgöra, att Författaren kan göra svart till hvitt, men det är detta han icke kan — han kan ej spela komedi med sitt eget innersta lif; hans öfvertygelse lyder ej någon trollkonst. Och emedlertid — just derföre, troligtvis, att han ej i en lassoxe kan se ett lejon, eller ej alltid höra folkets röst i en studentmarch , bebandlas han af den högsinnade andevarelsen, recensenten, ungefär på samma sätt som de första vaccinatörerne behandlade koppsmittade barn: de applicerade riset på den kroppsdel, der de ville utdraga materia peccans, Låtom oss närmare taga ad notam nägra af de slängar han beskärt mig. Recensenten påstår att: Författaren öfverallt ser blott sig sjelt. Att blott se sig sjelf, måste betyda att ständigt framställa för läsaren sin egen sjelkära personage. Altjag det gjort, torde återstå att bevisa, Helt annat är det, att menniskan ur sin egen personlighet tager sin styl och sin kolorit; — och det gifves väl ingen möjlighet att på fullt allvar måla ett obj-kt annorlunda än det synes i målarens eget öga. — Är icke menniskan, i ett hänseende, hela menskligheten, på samma sätt som droppen är hafvet? När vi tala om en objektiv framställning af mennisko-naturen, hvad är väl det objektiva annat än en summa af subjektiviteter? Hvar och eh enskilt sätter sitt jag i rapport till verlden, och verlden slukas alldeles icke deraf. Jag vet alltför väl hvad detta ord, objektiv, har för en stor betydelse i skön konst, ach ändock tror jag ganska litet derpå — det förefaller mig som rm ? ar Pr 2 . ee ee