Ein jedes gar zu stark ausgesproche-
nes Wort, reget dazu den Gegen-
sata zu behaupten,.
Goetke.
Promenaderne inom Fäderneslandet , 2:1ra
häftet, hafva i Upsala Litteratur-Tidning N:o
12 för innevarande år, funnit en Recensent,
för hvars välmening Författaren vill gifva en
skyldig erkänsla. Om wvi dömde oss sjelfva,
så vordo vi icke dömde, säger Paulus, och
derföre emottager hvarje ung författare, som
menar allvarsamt med sig sjelf, heldre det
rättvisa tadlet, som är en helsosam sveda, än
det kittlande smickret, som kan beröfva ho-
nom, till sluts, oskuld och sans. Den litterä-
ra kritikens högsta domstol må äfven hafva
sina advokatfistaler — nemligen Recensenter-
ne — och om dessa rätt förstå deras kall, så
lära de författaren att gå ut ur sig sjelf, för
att bedöma sig sjelf. Tro de åter att förfat-
tare-andan kan styras med jernspira, då fara
de vilse, de blifva ej konungar i republiken;
och der de ej verka omvändelse såsom apost-
lar, der väcka de motstånd såsom fanatiske
korsriddare.
Hvad recensenten säger i allmänhet, i an-
ledning af resor till fots, är sannt tänkt och
med klarhet uttryckt. Den vandrande attra-
beras af föremålen, att jag så må säga, och
känner lifligare sitt förhållande till desamma
— detta må nu bestå i värme eller köld —
än den som fraktas förbi dem af skjutsbon-
den. Men öfverallt der han är, är han en del
af sin nation; han är, i sin egen känsla, der,
såsom på nationens vägnar; och om då hans
genius, hvilken kan vara en lärjunge både af
förouftet och fantasien, förespeglar honom en
högre, för menskligheten gynnsammare grad
af samfundsförbållanden, än dem han träffar i
erfarenheten, bör och kan hän då låta öfver-
tyga sig att bans genius är en bedragare, att
den pöbelmatiere, som, i gröfre eller finare va-
riationer, jäser i statskroppens lemmar, att det
knesblod som stiger upp i dess hufvud, äro
synvillor, och att ingenting annat är fast bot-
ten för reflexioner, är verklighet, än tron på
alla urgamla stats-auktoriteter? — Hvad! fin-
nes då ingen annan väg till sanningen eller
gudomligheten, än den tryckta bokstafven? och
är man en lögnare, en taskspelare, en hazard-
spelare, en Gudsförnekare, derföre att man e)
drar ner himlen öfver hvarje jordiskt objekt
man betraktar? anser man hela verlden som
en slump, utan ändamål, utan Gud, derföre
att man ej ser några Gudar på jorden, ej ser
något menniskokärlekens ändamål biafsigtigadt
i de befallandes grannlåtsupptåg eller motsva-
radt i de lydandes stumhet? — Men sådana
anklagelser äro gjorda, anklagelser mot min
moraliska karakter, mot mitt hjertäs heder
och ära, som är min enda egentliga, och jag
ser mig med förvåning i en profoss händer. —
MA recensenten förlåta , att jag ej låter plun-
dra mig, som en död! Han har icke gifvit mig
mitt hjertas känsla och min tankes sökande af
en sol ofvan molnen, af en Gud i mensklighe-
tens jordvandring ; han tager ej heller ifrån