AA AE XM mA Oo att lossa fartyget och skyldig att återhemta det til staden, så måtte väl denna skyldighet icke hafva blifvit mindre om fartyget flutit ännu längre bort och det ej händelsevis hade om natten fått motvind, si att det ej kom alldeles så långt vinden och strömen då Wahlbeck lossade det, gaf honom anledning at förmoda. Om det således hade flutit öfyer till Finland ella Ryssland, så hade Wahlbeck, men icke jag, bord återhemta det; men efter Hof-Rättens tanka hade jag likväl ägt eller bordt vårda det i Finland eller Ryssland, ty afståndets storlek från mitt hemvist, kan icke verka på rättsfrågan, och der bordt tillse att det ej af storm blef sönderslaget eller af tjufyar blef plundradt, såsom händelsen var vid kruthuset, intilldess att Wahlbeck behagade återhemta det till Stockholm. Att på ett sådant sätt dela ansvaret emellan Weabhlbeck och mig, att han skulle ansvara för återhemtningen och jag sjelf för om fartyget slogs sönder i tusen stycken och alldrig kunde återhemtas af VWahlheck, detta skulle man tycka icke blott strider emot det sunda förnuft, som verkligen finnes i 1734 års lag, utan äfven emot det sunda förnuft, som finnes hos hvarje klok menniska. Vare det långt ifrån mig att i underdånighet påstå att de 7 Hof-Rättens Ledamöter som varit ense så vil härutinnan somi allt det öfriga af lika förnuftsvidrig beskaffenhet, icke hafva sitt sunda förnuft, men de hafva låtit det i saken ligga neder för det uppenbara syftemålet att skydda de tilltalade grofva brottslingarne, och deremot att låta mig få behålla min skada — men icke min ära. Vill man åter åsidosätta considerationerna så väl för mina vyederparter som emot mig, det jag så gerna hoppas att Eders Kongl. Maj:t täckts göra; och deremot låta sunda förnuftet i lagen och hos hvarje klok menniska gälla, då blir förhållandet annorlunda och så, som jag verkligen bevwist nemligen: att Wahlbeck bör ersätta mig all skada, som han genom Jlossningen mig förorsakat och denna skada blir icke ersatt blott genom återfåendet af bergningsoch återhemtningskostnaden, utan äfven för hvad som från fartyget blitvit bortstulet och dess reparerande, icke blott af all den skada det tagit, då det låg vid kruthuset enligt tullbetjenternes bevis, hvilket blifvit lika godkändt som om det varit beedigadt och Hammargrens samt Cimmerdahls vittnesmål, utan ock återställa det. till sina inventarier, machineri, låsar, gångjern, dörrar och inredning m. m., hvilket allt genom det långvariga liggandet under vatten, blifvit till största delen förstördt, i det brukbara skick det ägde innan det sjönk i marvattnet och af Wahlbeck bordt derutur , på min tillsägelse, genast upplyftas, men icke lossas, äfvensom ersätta mig den skada jag lidit för det jag blifvit med 8 personer uppehållen på den resa jag ämnade alt till Köpenhamn anställa, enligt det pass jag företett, sedan jag förut hade uttagit pass på Åbo, hvilket härjemte underdånigst bifogas såsom ytterligare bekräftelse derpå: att jag ämnade fullt och fast alt resa utrikes med mitt fartyg 3 hvilket jag sjelf var skeppare, men hindrades af den sena årstiden derifrån hvarföre resan påföljde vår, då Wahlbeck åter hindrade henne, skulle anträdas. Jag anhåller 1 underdånighet om hvarje annan Skeppares rält till ersättning, hvilken obehörigt uppehålles på sin förestående resa. Denna ersättning kan icke blifva någon mindre för att vara ersättning, än den jag förut vid Kämners-Rätten och i Hof-Rättlen fåfängt begärt eller 6 R:dr 32 sk. Banco om dagen för mig och mitt stora hushåll intill dess fartyget af Wahlbeck återställes mig i det skick att jag kan till Malmö och Köpenhamn derå afresa. — Som nu 2 år passerat sedan jag kunnat komma härifrån, om ej Walbeck hindrat mig, så påstår jag i underdånighet att han med 2000 R:idr B:co måtte åläggas ersätta mig för hvad jag förlorat för det jag härstädes, emot min vilja nödgats uppehålla mig och emot honom drifya rättegången, i stälIct för, att på en annan ort jag kunnat förtjena en för mig och de mina behöflig bergning. Att Rättegången blifvit, utan mitt förvållande, ångsam och att min fordran således ej kan blifva unnat än betydlig, lärer ej kunna minska den Jagiga rätt jag i underdånighet tror mig äga att få iågorlunda full skadeersättning, emedan ingen prinip ligger deruti, att jag, för Wahlbecks skull,