- AA AE XM mA Oo
att lossa fartyget och skyldig att återhemta det til
staden, så måtte väl denna skyldighet icke hafva blif-
vit mindre om fartyget flutit ännu längre bort och
det ej händelsevis hade om natten fått motvind, si
att det ej kom alldeles så långt vinden och strömen
då Wahlbeck lossade det, gaf honom anledning at
förmoda.
Om det således hade flutit öfyer till Finland ella
Ryssland, så hade Wahlbeck, men icke jag, bord
återhemta det; men efter Hof-Rättens tanka hade jag
likväl ägt eller bordt vårda det i Finland eller Ryss-
land, ty afståndets storlek från mitt hemvist, kan
icke verka på rättsfrågan, och der bordt tillse att det
ej af storm blef sönderslaget eller af tjufyar blef plund-
radt, såsom händelsen var vid kruthuset, intilldess att
Wahlbeck behagade återhemta det till Stockholm.
Att på ett sådant sätt dela ansvaret emellan Weabhl-
beck och mig, att han skulle ansvara för återhemt-
ningen och jag sjelf för om fartyget slogs sönder i
tusen stycken och alldrig kunde återhemtas af VWahl-
heck, detta skulle man tycka icke blott strider emot
det sunda förnuft, som verkligen finnes i 1734 års
lag, utan äfven emot det sunda förnuft, som finnes
hos hvarje klok menniska.
Vare det långt ifrån mig att i underdånighet påstå
att de 7 Hof-Rättens Ledamöter som varit ense så vil
härutinnan somi allt det öfriga af lika förnuftsvidrig
beskaffenhet, icke hafva sitt sunda förnuft, men de
hafva låtit det i saken ligga neder för det uppenbara
syftemålet att skydda de tilltalade grofva brottslin-
garne, och deremot att låta mig få behålla min skada
— men icke min ära.
Vill man åter åsidosätta considerationerna så väl
för mina vyederparter som emot mig, det jag så gerna
hoppas att Eders Kongl. Maj:t täckts göra; och der-
emot låta sunda förnuftet i lagen och hos hvarje klok
menniska gälla, då blir förhållandet annorlunda
och så, som jag verkligen bevwist nemligen: att Wahl-
beck bör ersätta mig all skada, som han genom Jloss-
ningen mig förorsakat och denna skada blir icke ersatt
blott genom återfåendet af bergnings- och återhemt-
ningskostnaden, utan äfven för hvad som från fartyget
blitvit bortstulet och dess reparerande, icke blott af
all den skada det tagit, då det låg vid kruthuset
enligt tullbetjenternes bevis, hvilket blifvit lika god-
kändt som om det varit beedigadt och Hammargrens
samt Cimmerdahls vittnesmål, utan ock återställa det.
till sina inventarier, machineri, låsar, gångjern, dör-
rar och inredning m. m., hvilket allt genom det lång-
variga liggandet under vatten, blifvit till största delen
förstördt, i det brukbara skick det ägde innan det
sjönk i marvattnet och af Wahlbeck bordt derutur ,
på min tillsägelse, genast upplyftas, men icke lossas,
äfvensom ersätta mig den skada jag lidit för det jag
blifvit med 8 personer uppehållen på den resa jag
ämnade alt till Köpenhamn anställa, enligt det pass
jag företett, sedan jag förut hade uttagit pass på Åbo,
hvilket härjemte underdånigst bifogas såsom ytterli-
gare bekräftelse derpå: att jag ämnade fullt och fast
alt resa utrikes med mitt fartyg 3 hvilket jag sjelf
var skeppare, men hindrades af den sena årstiden
derifrån hvarföre resan påföljde vår, då Wahlbeck
åter hindrade henne, skulle anträdas. Jag anhåller
1 underdånighet om hvarje annan Skeppares rält till
ersättning, hvilken obehörigt uppehålles på sin före-
stående resa.
Denna ersättning kan icke blifva någon mindre
för att vara ersättning, än den jag förut vid Käm-
ners-Rätten och i Hof-Rättlen fåfängt begärt eller 6
R:dr 32 sk. Banco om dagen för mig och mitt stora
hushåll intill dess fartyget af Wahlbeck återställes
mig i det skick att jag kan till Malmö och Köpen-
hamn derå afresa. — Som nu 2 år passerat sedan jag
kunnat komma härifrån, om ej Walbeck hindrat mig,
så påstår jag i underdånighet att han med 2000 R:idr
B:co måtte åläggas ersätta mig för hvad jag förlorat
för det jag härstädes, emot min vilja nödgats uppe-
hålla mig och emot honom drifya rättegången, i stäl-
Ict för, att på en annan ort jag kunnat förtjena en
för mig och de mina behöflig bergning.
Att Rättegången blifvit, utan mitt förvållande,
ångsam och att min fordran således ej kan blifva
unnat än betydlig, lärer ej kunna minska den Jag-
iga rätt jag i underdånighet tror mig äga att få
iågorlunda full skadeersättning, emedan ingen prin-
ip ligger deruti, att jag, för Wahlbecks skull,
