så vigtig omständighet och än värre för att göra den
brottslige saklös och den oskyldigt lidande saker.
Protokollet är en minnesbok, icke inrättad för det
att en Domare deruti skall, efter godtycke eller par-
tiskhet få utstryka och förändra hvad han behagar af
hvad som vid Domstolen förelupit och som i minnes-
boken, af behörig person redan antecknadt blifvit,
och sålunda undandraga en parts minne cen eller an-
nan omständighet, hvarpå hans och hans familjs, icke
blott välfärd utan äfven hans lif, beder och ära kan
bero. —
På samma sätt skulle t. ex, en domare, för att tjena
ena parten, kunna utstryka i Protokollet, äfycn före
justeringen, en betydlig summa penningar, som der
blifvit antecknad böra parten tillkomma, tillika med
en mängd andre uppräknade penningesummor. Syvyec-
ket undfaller, efter domarens beräkning, partens upp-
märksamhet vid den så kallade justeringen. Han
frändömes den utstrukna summan, gör larm, visar att
hon stått i protokollet, fastän hon af Rältens högste
Ledamot blifvit utstruken, erbjuder sig att med alla
som funnos i rummet, utom ordföranden, visa att
summan blifvit af vederparten inför Domstolen er-
känd, Öfverdomaren vägrar honom detta, vägrar att
ens infordra protokollet för att besigtiga förfalsknin-
gen, säger att det justerade protokollet tillkommer
vilsord, fråndömer parten sina penningar och anser
honom således ej hafva för sitt minne bordt äga nå-
got stöd af Rättens minnmesbok, utan bordt kunna
alla summorna utantill, — och på sådant sätt blir
hans missräkning betalning för honom.
Aldeles så har nu Kongl. Svea Hof-Rätt burit sig
åt, men den har gått ännu längre, ty den har äfven
remmitterat handlingarne till aktion, icke emot Herr
Löcehou, utan emot mig, för det jag erbjudit mig
men ej fatt bevisa, att Wahlbeck lofvat reparera far-
tyget och att Herr Lichou således förfalskat proto-
koilet, hvilket jag kan bevisa, dels med alla de Rät-
tens tjenstemän som sutto vid Rättens bord utom Herr
Lagmannen, dels med alla andra som funnos i rummet
och hvilka voro många. Herr Liächou höpde detta lika
väl som någon annan af oss alla, det såg jag på hans
mine för tillfället, och båda blefvo vi uppmärksamrme,
men af olika orsaker, derpå, om Notarien skulle an-
teckna svaret i sitt concept-protokoll. Herr Lågman-
nens förnekande af att ej hafva hört VVahlbecks er-
kännande, kan jag sålunda ej finna annat än ctt det
pvärdigaste hånande af sanning och ed; och har Hof-
Rätten ansett mitt förmenta brott vara af så svår be-
skaffenhet, att sista momentet af 7 14 Capitlet R. B.
följd hvaraf Advokat-Fiskalen ej skulle å mig kum-.
na göra mindre påstående än ärans förlust och 200 D.
ilfvermynts böter och Hof-Rätten ej heller kunna
löma mig till något mindre, om jag skulle hafya
ålit ett så afvita beslut vinna laga kraft och om ej
yckligtvis mina klagomål hos Justitie-QCancellers-
Imbetet, hvarest jag egenteligen anklagat Herr Liächou
å för denna som för andra förfalskningar och Em-
octsfel i denna sak, utan fruktan för bristande bevis-
ning, hvilken jag icke kunde föreställa mig skulle blif-
ra mig af Rikets första Hof-Rätt förnekad, blifvit
ill Advokat-Fiskals-Embetet ändteligen remitterade.
Det är svårt, att, med den känsla af heder jag tror mig
ga, qväfva den billiga harm och förtrytelse jag kän-
er öfver detta behandlingssätt och deröfver, att en
å upphöjd Domstol, så litet frågat efter sin egen he-
ler, när den först och främt förvandlar Rättens in-
eliggande Protokoll eller Domboken, hvilken jag tyd-
igen sagt vara förfalskad, till Notaricns anteckning,
Votariens concept-protokoll eller kladd, — och här-
ti lotsar tro på Kämners-Rättens falska uppgift om
oncept-protokellet, en Rätt, hvilken jag visat 10 gån-
er ljugit, dels i sitt utslag, dels i sin förklaring; och
edermera, när Hof-Rätten ej infordrar, på min begä-
an det originala protokollet, förmodligen för att
lippa att se kamratens fala gerningar, — och slut-
gen vägrar mig att få med vittnen styrka min an-
ifvelse; allt detta såsom det synes, för att skydda
:ne grofva brottslingar Wahlbeck och Liichou; men
ererhot synes Hof-Rätten hafva beredt sig denna då-
ga väg för att slutligen spela äran af mig, som af
vin lärare i lagfarenbeten Professoren Calonius redan
5r 30 år sedan lärde mig att gifva hvar sak sitt rätta
amn, utan fruktan och utan smicker, och som, med
ka afsky, men visserligen med mer egen olycklig er-
renhet än hah, stygges för mängden af våra Juristers
rr. - TT — ffs mc - --