reflexioner, angående målets beskaffenb-t, tillåtas. Till rån skulle vi ej vilja hänföra den anmärkte förbrytelsen. Rån är, enligt 20 Kap. 9 SM. B., den gerning, hvarigenom man, med fullt våld, tager af annan, i hans hus, gård, m. m. något, hvad helst det vara kan, mer eller mindre; men begreppet om rån, eller en med våld föröfvad tjufnad, förutsätter äfven en afsigt hos våldsverkaren, alt genom åtkomsten af annans egendom bereda sig någon fördel eller vinst. Afsigten med kattskinnets tillgripande var deremot otvifvelaktigt, endast att åtkomma ett bevis på den Tyska gesällens förmenta brottslighet. Lika litet torde straff för hemfridsbrott kunna äga rum, då hemfrid brytes icke emot egendom utan emot person, och åtminstone ej kan medföra den svårare bestraffningen af fängelse, så framt ej sår, blånad eller blodvite blifvit tillfogade. Huruvida böter för hemgång. utan timad skada, kunna åläggas, vilja vi ej afgöra. Otvifvelaktigt lärer Kongl. Kungörelsen den 1 Februari 1757, angående ansvar för förebråelse mot den, som aftagit hud af häst, hund eller katt, komma att vinna tillämpning. De, som af sådan orsak utdrifvit den Tyske gZesällen från sammankomsten och sedermera äfven inför Domstol gjort honom en dylik tillvitelse, torde blifva fällde åtminstone till 20 äalers böter, hvardera. — En märklig omständighet, i afseende å tillämpningen af sistnämnde ansvar är, att om Tysken hade varit oskyldig, till den handling, de andre tillvitade honom, så hade de, enligt 60 Kap. 6 4 Missgernings-Balken, endast fått plikta 1 daler, högst 6 mark för oqvädinsord, likasom den, hvilken beskyller en ogift qvinna för lättfärdighet, straffas, om hon bevisligen gjort sig skyldig dertill, med 10 dalers), men om hon är oskyldig, med endast 1 dalers böter. I dessa båda fall uppstår den anomalien, att man måste plikta 10 gånger så mycket för en rättvis och sann, som för en orättvis beskyllning. ) Enligt Kongl. Brefvet af den 17 Okt. 1778. ERK DRIFTIG STAR