ringningen, Jå dagens arbete är slut, synes det vara
billigt, att folket skulle få några timmars rast, för
att begagna till sina egna angelägenheter, och Båts-
männen bafva vanligtvis genom handräckningarista-
den kunnat förtjena några skillingar sedan parad-
timman var slutad, och derigenom vunnit en tillök-
ning till deras knappa gage, bestående af 6 sk. bko
och 2 bröd. Denna lilla förtjenst äro de vu be-
röfvade, och i synnerhet är Matroskorpsen, (den
sämst aflönta bland Flottavs korpser, när man betrak-
tar att den skall vara kärnan för Flottans sjöfolk,
högst illa lottad, ty då manskapet alltid kunnat be-
räkna någon biförtjenst, eller öfverarbetspenningar,
då det varit i vyerksamhet för Kronans räkning ut-
öfver paradstiden, är detsamma nu aldeles beröfvadt
en sådan fördel, tillika med rättigheten att sjelfye
disponera sin knappa aflöving, som till största delen
användes alt betala den spisning de erhålla om bord.
Och denna spisning är det i synuverhet, som är fö-
remål för klander. Folket får cj mer än ett mål om
dagen och detta klockan 5 på eftermiddagen. Om
morgonen, då de gå på Varfvet till arbete, är deras
kost 2 1-4 lod smör elter en bit sill till dubbel vigt
cmet smöret. Bröd dertill få de taga af de 2 mar-
ker, som för hela dagen åcm tilldelas; på denna usla
kost skola de släpa till klockan 5, då de först få
ett ordentligt mål, ehuruväl äfven detta är mindre
än hyad som till middag bestås på utkommenderade
fartyg; derefter exercera, och slutligen utau vidare
mat gå till hvila cfter dylika ansträngningar, för att
tidigt påföljande morgon åter begynna svältkuren.
Hvar och en må dömma af detta med sanning öfver-
ensstämmande förhållande, hurudan sionesstämningen
skall vara ibland manskapet, huru arbetet på Varf-
vet skall bedrifvas af folk, som sedan föregående dag
klockan 5 ej fått någon stadig föda. Kronans arbe-
te måste nödvändigt dervid eftersättas, På sådant
sätt savnas det gamla ordspråket: snäålbet bedrager
vishet! Redan på femte dagen efter utläggningen
har folket hos Skeppsbefälet samfält anfört klagomål
öfver sin belägenhet. Man må ejjemföra detta folks
ställning med deras som blifvit ordentligt sjokom-
menderade, ty desse äro i vida lyckligare belägen-
het och sakna hvarken tillräcklig kost, den de er-
hålla på lämpligt afpassade tider, ej heller äro de
på långt när så slafviskt betungade.
RAR ARA SARA