rn nn An nn 1 a DD hade begagnat, och syntes något misslynt, då jag imvände, att det hos Fransyska oflicerare ej vore brukligt att emottaga skänker. Några dagar innan jag lemnade Ibrabim, blef ban al Marskalken Maison bjuden till en dejeuner i Fransyska lägret, hvilket han genast antog och öppenhjertligt tillstod för raig att han önskade närmare lära känna åtskilliga bruk och ordningar bland vår militär. Åtföljd af Abro och en enda slaf som bar den präktigaste tub jag någonsin selt, anlände han till vårt läger. Här emottogs han med stor militärisk honnör, sam! 1ycktes hafva mycket nöje af Marskalkens lysande svit, som för tillfället hade blifvit betydligt ökad. Ett antal Engelska och Ryska Öflåcerare beledsagade de båda nationernas Amiraler, hvilka äfven hade blifvit inviterade. Ibrahim bad om tillståvd att till fots få genomvandra lederna af ett bland de Fransyska Infanteriregementerna, hvilka han mönstrade med största uppmärksamhet. Några soldater bad han att uppsnöra packningen för att se hvad den innehöll, och skrattade bjertligt vid åsynen af de många persedlar af hvilka en sådan packning består, men hvilka tll större delea voro främmande och utan nytta för havs Araber. Mest behagade honom Hästjägarne: kar sade, att han vid återkomsten till Alexandåria skulle försöka att bilda ett sådant regemaente: Öfverste Faudris gaf honom såsom mönster härtill två fullständiga uniformer. Sedan vevyen var slutad förde man Paschan till det tält, hvarest dejeunern var anrättad. Sannolikt hade han ännu aldrig befannit sig i så lysande sällskap. Det bestod af de Fransyska. Engelska och Ryska Amiralerna, Marskalk Maison och aila hans högre stabsoficerare, Furst Tolstoi, åt hvilken Pozzo di Borgo hade uppdragit ambassaden till Grekland, och en talvik svit af landtoch marin-officerare. Ibrahim 21 af hjertans grund, och giorde äfven, Mal omnets lagar till trotts, vinet tillbörlig rättvisay likväl begärde han mest Champagne, hvilket Musclmännen synas anse mindre strängt förbjudet, än drufvars öfriga safter. Han deltog ständigt i samtalet genom sin tolk, som stod bakom stolen. Flera af hans anmärkniegar öfverraskade mig utomordentligt. Engelske Amiralen Sir Pulteney Macolm frågade honom, hvad som hade föranlåtit Mehemed att efter slaget vid Navarino lemna armden qvar på Moreaz han tyckte detta vara en ändamålslöst hårdnackenhet, då likväl de allierade makternas åtgärder hade bordt öfvertyga honom att det efter den Turkisk-Zgypliska flottans förstöring skulle blifva hans son omöjligt att längre hålla stånd på Morea. Abro lät intet ord bäraf gå förleradt för Ibrahim. Paschan syntes något otålig öfver frågan, och så snart Amiralen talat ut, svarade han, att Siv Pulteney Malcolm säkert kunde lemna bästa förklaringen öfver de Egyptiska tropparnes qvarblifvande Anuralen svarade icke ett ord, och denna tystnad syntes alla ganska betydelsefull. (Utan tvifvel hade den något afseende på Englands politik i Crekiska frågan.) Amival Heiden, som efter sin vasa hade druckit nog mycket, och i detta ösopblick hänrycktes af liberala ungdomsminnen ffån sin uppfostran i Belgien, för hvilka han or ach höllet slömde sin Puska uniform.