mationspunkt, men allt, som hunnit fulllkomligbeten eller närmar sig dit, i hvad slag som helst, förtjenar ett erkännande och att dömmas efter sina anspråk. Tenoren Perecivi är hjelplig, ehuru elit par toner i höjden stundom slogo öfver för honom; basen åter, Annato, äger hvarken kraft eller djep, och är ibland roslig och ihålig. Detia mörktes isynnerket i deras första duett, af Mercadantie, som hörde till den allvarsammare stulen, hvilken också icke är deras egen. Men i den egentliga bullasången röjdes icke, eller, åtminstone föga, dessa organens br istfällig gheter, och vi tyckte oss hos dem finna allt hvad man kan tänka sig erforderligt för denna genre, litlighet, uttryck, deklamation, enscmbie och denna helgjute: ohet, der ingen öfverröstar den andra, ingen viker från den andra, denna sammansmältning, som låter de båda stämmorna ljuda på samma gång som två och som en enda, något som troligen endast får höras af Ttalienska sångare. Fyra nationalsånger, som de föredrogo, gåfvo de åter med denna värma, innerlighet och — italienska nemligen — enkelhet, hvarmed sådana böra exeqveras. Man kan ej såga alt det är konst, nej, det är natur; men en, som är uppväxt 1 skötet af klassisk jord, der konst och natur äro så förenade, att man ej kan säga hvar gränslinien dem emellan finnes; hela deras sång är ett uttryck af detta söderländska lynne, denna, om vi så få säga, fullblodiga sinligket, som 1 dessa klimater och bland detta folk, genomtränger allt, associerar sig med alla begrepp, äfven de högsta och ädlaste, som renar och upplyfter de råare begären, som lägger en njutning i allt, 1 sjelfva njutningens försakelse, som bannlyser denna 1 oaveniensens stelhet, dessa kalla former, hvilka i norden skapa mycken förställning, mycket tvång, men som ej skydda någon dygd, af denna Italienska folkkarakter, med ett ord, som är något helt och hållet eget, som fordom bildade Bomare under republikens tider, och nu veklige prestijenare under påfveväldet, men hvarur ett storsinnadt slägte måhända under lyckligare förhållanden åter kan uppstiga, som dock alltid bibehållit den nationella individnaliteten, hyilken försmått att låna från andra folk, mecdan dessa oupphörligen lånat från Ttalien både godt och ondt. I detta land har också en egen sång utbildat sig, som man kanske gör orätt, att söka uteslutande öfverflytta till något a de uu ooosgpom— OOIOSP—— nnrlr.r—i—o ie oo OO — K K --—-—— annat land, med hvars språk och folklynne den ej harmonierar, och der den blir en främmande gäst, hvars besök ej hinner längre än till örat, medan den verkliga Italienska hinner till själen. Hrr P. och A. ha sålunda hufvudsakligen förtjensten af att vara representanter af sin fo sterbygds sång, och såsom sådana kunna vi ej neka, att vi hörde dem med verkligt nöje, likasom vi skulle höra en rent Svensk säng, om. någon funnes nog sjelfständig att, ej skapa, det behöfves icke, men uppfatta en dylik karakter och återgifva den som den bör åtlergifvas. Vi tiilstå, alt vi sålunda något förundrade oss öfver de hyssningar, man hörde vid det bifall andra åhörare ville ägna sångarena, och det bland en publik, som ofta med skallande handklapp