mationspunkt, men allt, som hunnit fulllkomlig-
beten eller närmar sig dit, i hvad slag som helst,
förtjenar ett erkännande och att dömmas efter
sina anspråk. Tenoren Perecivi är hjelplig, ehu-
ru elit par toner i höjden stundom slogo öfver
för honom; basen åter, Annato, äger hvarken
kraft eller djep, och är ibland roslig och ihå-
lig. Detia mörktes isynnerket i deras första du-
ett, af Mercadantie, som hörde till den allvar-
sammare stulen, hvilken också icke är deras egen.
Men i den egentliga bullasången röjdes icke,
eller, åtminstone föga, dessa organens br istfäl-
lig gheter, och vi tyckte oss hos dem finna allt
hvad man kan tänka sig erforderligt för denna
genre, litlighet, uttryck, deklamation, enscmbie
och denna helgjute: ohet, der ingen öfverröstar
den andra, ingen viker från den andra, denna
sammansmältning, som låter de båda stämmor-
na ljuda på samma gång som två och som en
enda, något som troligen endast får höras af
Ttalienska sångare. Fyra nationalsånger, som de
föredrogo, gåfvo de åter med denna värma, in-
nerlighet och — italienska nemligen — enkel-
het, hvarmed sådana böra exeqveras. Man kan
ej såga alt det är konst, nej, det är natur; men
en, som är uppväxt 1 skötet af klassisk jord,
der konst och natur äro så förenade, att man
ej kan säga hvar gränslinien dem emellan fin-
nes; hela deras sång är ett uttryck af detta sö-
derländska lynne, denna, om vi så få säga, full-
blodiga sinligket, som 1 dessa klimater och
bland detta folk, genomtränger allt, associerar
sig med alla begrepp, äfven de högsta och äd-
laste, som renar och upplyfter de råare begä-
ren, som lägger en njutning i allt, 1 sjelfva njut-
ningens försakelse, som bannlyser denna 1 oave-
niensens stelhet, dessa kalla former, hvilka i
norden skapa mycken förställning, mycket tvång,
men som ej skydda någon dygd, af denna
Italienska folkkarakter, med ett ord, som är nå-
got helt och hållet eget, som fordom bildade
Bomare under republikens tider, och nu vekli-
ge prestijenare under påfveväldet, men hvarur
ett storsinnadt slägte måhända under lyckligare
förhållanden åter kan uppstiga, som dock all-
tid bibehållit den nationella individnaliteten,
hyilken försmått att låna från andra folk, mec-
dan dessa oupphörligen lånat från Ttalien bå-
de godt och ondt. I detta land har också en
egen sång utbildat sig, som man kanske gör
orätt, att söka uteslutande öfverflytta till något
a de uu ooosgpom— OOIOSP—— nnrlr.r—i—o ie oo OO — K K --—-——
annat land, med hvars språk och folklynne den
ej harmonierar, och der den blir en främman-
de gäst, hvars besök ej hinner längre än till
örat, medan den verkliga Italienska hinner till
själen. Hrr P. och A. ha sålunda hufvudsakligen
förtjensten af att vara representanter af sin fo
sterbygds sång, och såsom sådana kunna vi ej
neka, att vi hörde dem med verkligt nöje, li-
kasom vi skulle höra en rent Svensk säng, om.
någon funnes nog sjelfständig att, ej skapa, det
behöfves icke, men uppfatta en dylik karakter
och återgifva den som den bör åtlergifvas. Vi
tiilstå, alt vi sålunda något förundrade oss öf-
ver de hyssningar, man hörde vid det bifall an-
dra åhörare ville ägna sångarena, och det bland
en publik, som ofta med skallande handklapp-