EliklUL GUI CIE ULIE AUWULEFTCIE TCIULUE IMVUPLUIEtg OD MEST
ran emot sin sonhustru och sonhustrun emot
sön svära. Luc. 12:51, 53. Men allt detta är en
gåta för Mr Landskamreraren, så länge syndens
täckelse hänger för hans hjerta och han icke
vill omvända sig tull Herran, så att täckelset
borttaget varder 2 Cor. 3: 167 mim.
Hr Th. ingår sedaa i ett försvar för sina åt-
gärder, och den loyautet, han dervid ådagaläg-
ocr, torde göra, att han i mångas ögon skall
synas ganska renlärig, ty förvillelsen så väl i
tvologt som i litteratur är alltid loyal, och vi-
sar således, att den åtminstone i politiskt hän-
seende känner sina fördelar och önskar göra
sig de mäktige till vänner. Hr Th. talar nem-
ligen om den vanärande onda tiden, då en o-
tyglad frihet och upprorsanda synes vilja taga
öfverhand i hela den Kristna verlden;? och då
öfverheten ej har att räkna på större och o-
vubbligare trohet, än hos de få sanna Krisine,
som cj deltaga i några upproriska stämplingar
mot öfverheten. Man bör sålunda förmoda,
art Hr Th. ej rubbats i sin trohet, ens genom
beslutet om sin suspension, eller klandrat ri-
kets embetsmän och biskoppar, äfvensom att
ban ej begärt något extra offer, utan blott det
vanliga Adjunktsoffret, hvartill han utan tvif-
vel tyckt den lämpligaste tiden vara inne nu,
då han sjelf blifvit ett offer, icke för öfverhe-
ten eller biskopparne, utan för djefvulens
list.
Hr Th—s förfarande vid sjukbesöken finner
ban väl grundadt i Guds ord.? Han kommer
utmligen icke för att, som de falska Profeter,
vara en lös bestrykare med en falsk tröst af
Guds ord, som till fördömmelse förer, utan
han har funnit de fleste själar i obotfärdighet
och syndasäkerhet, hvarföre han nekat dem
den hel. nattvarden, hvilket han påstår vara
öfverensstämmande med både kyrkolag, hand-
bok och Guds ord. Äfven ifrar han mot det
oskick? att på Lördag eller Söndag skicka
efter Presten, hvilket hellre borde ske några
dagar förr än sednare. Då det icke desto
mindre händt, att den själen ej kunnat vänta
till måndagen, eller icke i tid känt på sig när
den sista sjukdomen skulle påkomma, har det
stundom inträffat, att den döende aflidit före
Prestens ankomst, hvilket Hr Th. anser ha varit
den sjukes egen skuld.
En stor mängd vittnen afhördes: i målet,
hvaraf åtskilliga väl ingenting hade att berätta,
ehuru de varit närvarande vid den ofvannämn-
da predikan; men flere bekräftade angif-
velsen, yttrande, att Hr Thorbjörnson sagt,
det han i 1o år varit förföljd af simma fiender,
hvilka omsider, genom djefvulens list, fått ho-
om entledigad från sitt embete; att lärostån-
det nu är lika förderfvadt som de andra, de
fleste prester äro oomvände och andeligen döde
för Gud; att de äro djefvulens tjenare och
på helvetets väg vandrande menniskor ;7? alt
utgifvaren af katekesen redan vore i helve-
tet; att i kyrkan funnes månge, hvilkas an-
förvandter brinna i helvetet , att Hr Thor-
björnson vid sjukbesök hos en bonde, vid namn
Anders Larsson, hvilken beskrifves som en gan-
ska from, redlig och gudfruktig man, yttrat:
,Så omöjligt det är för djejflarna att kom-
ma i himmelen , så omöjligt är det för di
act blifva salis, om du dör i det tillstånd,