EliklUL GUI CIE ULIE AUWULEFTCIE TCIULUE IMVUPLUIEtg OD MEST ran emot sin sonhustru och sonhustrun emot sön svära. Luc. 12:51, 53. Men allt detta är en gåta för Mr Landskamreraren, så länge syndens täckelse hänger för hans hjerta och han icke vill omvända sig tull Herran, så att täckelset borttaget varder 2 Cor. 3: 167 mim. Hr Th. ingår sedaa i ett försvar för sina åtgärder, och den loyautet, han dervid ådagalägocr, torde göra, att han i mångas ögon skall synas ganska renlärig, ty förvillelsen så väl i tvologt som i litteratur är alltid loyal, och visar således, att den åtminstone i politiskt hänseende känner sina fördelar och önskar göra sig de mäktige till vänner. Hr Th. talar nemligen om den vanärande onda tiden, då en otyglad frihet och upprorsanda synes vilja taga öfverhand i hela den Kristna verlden;? och då öfverheten ej har att räkna på större och ovubbligare trohet, än hos de få sanna Krisine, som cj deltaga i några upproriska stämplingar mot öfverheten. Man bör sålunda förmoda, art Hr Th. ej rubbats i sin trohet, ens genom beslutet om sin suspension, eller klandrat rikets embetsmän och biskoppar, äfvensom att ban ej begärt något extra offer, utan blott det vanliga Adjunktsoffret, hvartill han utan tvifvel tyckt den lämpligaste tiden vara inne nu, då han sjelf blifvit ett offer, icke för öfverheten eller biskopparne, utan för djefvulens list. Hr Th—s förfarande vid sjukbesöken finner ban väl grundadt i Guds ord.? Han kommer utmligen icke för att, som de falska Profeter, vara en lös bestrykare med en falsk tröst af Guds ord, som till fördömmelse förer, utan han har funnit de fleste själar i obotfärdighet och syndasäkerhet, hvarföre han nekat dem den hel. nattvarden, hvilket han påstår vara öfverensstämmande med både kyrkolag, handbok och Guds ord. Äfven ifrar han mot det oskick? att på Lördag eller Söndag skicka efter Presten, hvilket hellre borde ske några dagar förr än sednare. Då det icke desto mindre händt, att den själen ej kunnat vänta till måndagen, eller icke i tid känt på sig när den sista sjukdomen skulle påkomma, har det stundom inträffat, att den döende aflidit före Prestens ankomst, hvilket Hr Th. anser ha varit den sjukes egen skuld. En stor mängd vittnen afhördes: i målet, hvaraf åtskilliga väl ingenting hade att berätta, ehuru de varit närvarande vid den ofvannämnda predikan; men flere bekräftade angifvelsen, yttrande, att Hr Thorbjörnson sagt, det han i 1o år varit förföljd af simma fiender, hvilka omsider, genom djefvulens list, fått hoom entledigad från sitt embete; att läroståndet nu är lika förderfvadt som de andra, de fleste prester äro oomvände och andeligen döde för Gud; att de äro djefvulens tjenare och på helvetets väg vandrande menniskor ;7? alt utgifvaren af katekesen redan vore i helvetet; att i kyrkan funnes månge, hvilkas anförvandter brinna i helvetet , att Hr Thorbjörnson vid sjukbesök hos en bonde, vid namn Anders Larsson, hvilken beskrifves som en ganska from, redlig och gudfruktig man, yttrat: ,Så omöjligt det är för djejflarna att komma i himmelen , så omöjligt är det för di act blifva salis, om du dör i det tillstånd,