Det är ock bland annat af detta skäl, som vi icke ansett oss i egenskap af publicister böra i förtid vittra oss för pågondera sidan ). emedan vi föresett hvad som nu inträffat, alt mycket af de bendtliga uttryck, som blifvit fällda till en del genom tredje mans förvällande, slutligen skulle befinnas härröra från missförstånd och från den falska position, eller spända förhällande, hvari de båda revolitionsmännen hade kommit tll hvarandra. Hade Friherre Anckarsvärd mera noggrannt besinnat hvad som innefattas 1 hans egen bekännelse, angående sin okunnighet om allt som rörde ett samhälles behof, hvars öde han sjelf medverkade att bestämma, icke biott genom en militärisk verksamhet, utan äfven en volitisk, sedan den förra var fulländad, så är det att förmoda, att han åtminstone icke hade frånkänt ÅH. Ex:s Gr Adlersparre samma grad af förtljenst utaf företaget, som kan tillfalla honom sjelf för sm delaktighet deri, som ingen Svensk lärer räkna honom tll förebråelse. Det yttrande, år 18593, som Friherrn på elt ställe 1 sin skrift änn en gång upprepar, alt de Sju (Adlerereutz och hans kamrater) hade gjort allt; vestra armeen intet, Synes oss i detta afseende innebära en nog långt drifven sjelfförsakelse, då kännedomen i Stockholm om vestra armeens rörelse utan tvifvel väsendtligt bidrog till Adlerereutzs beslutsamhet, och förtjensten af det förra företaget icke kan förminskas deraf, att vådan förminskades eller upphörde genom f. d. Konungens tillfångsatagande. Vi ha nu genomgält de förnämsta punkterna i den historiska delen af Frih. Anckarsvärds olitiska trosbekännelse, hvilken utgör en skild afdelning deraf, Pet återstående, som innefattar Friherros politiska åsigter, klädda formen af en vederläggning utaf den beryktade skriften: Om ministere och Opposition i Sverige, utgör ott icke mindre intressant ämne för betraktelser , hvartill vi äfven så mycket hellre skola återkomma, som vi äga den tUllfredsställelsen att i dessa delar med ganska få undantaz kunna instämma i Friherrns tänkesätt. Såsom en serskild och ökad anledning för de Läsare, som ännu icke sett sjelfva skriften, all göra sig bekante dermed, nämna vi likväl dessförinnan, att ibland de bistoriska upplysningarna finnes det bref, hvilket Friherrn tillskref Sveriges KronPrins den 4 Juli 18:13, och hvartill Fiih., såsom ett intressant motstycke i Friherre Anckarsvärd har, troligen med anledning häraf, pag. 52 i sin skrift uppräknat oss ibland publicister, som visat ovilia emot Friherrns person. Friherre har häruti orält, ganska orätt. Vi ha förr endasi