kallelsen spelar om sitt eget och kamvraters
hufvuden, och der någon medelväg icke gifves
emellan framgång eller undergång, är det icke
alltid tid att iakttaga den cirklade konveran-
sens föreskrifter, som gälla för hfvets hvardags-
förhållanden, eller att bemöta invändningar och
hinder efter formerna af den etikett, som blif-
vit antagen för konversationen i salongerna; och
om H. Exc. Grefve Adlersparre äfven otvunget
medgifver, att det blodiga yttrandet blifvit
fäldt under en uppsvallande häftighet, eller
hvad Frih. Anckarsvärd kallar ögonblickets
mindre goda lynne, så tvifla vi likväl, att
mängden skall tillägga samma yttrande de min-
dre gynsamma epitheter som bokens författare
sifvit deråt. —
Vi finna att Friherre Anckarsvärds skrift fört
oss till en apologi för Hans Exellens Hr Gref-
ve Adlersparre, som vid början af denna arti-
nel icke legat i vår föresats. För den, som icke
sjelf varit vittne till sådana händelser som de af
är 1509, är det svårt, om icke omöjligt, att ge-
vom slutsatser och analogier skilja emellan
tvänne tvistande, hvilkenderas uppgifter äre den
historiska sanningen närmast, och olämpligt att
söka med en dom öfver samtida personers hand-
lingssätt gå historien i förväg, Men det har
synts oss löna mödan att äfven vid detta till-
taälle fästa uppmärksamheten på, huru lätt per-
soner, som spelat någon större politisk roll,
kunna blifva misskända 1 anseende till sina ytt-
randen. Friherre Anckavsvärds eget exempel
är det mest talande beyiset der på då Friherrn
nu funnit sig nödsakad att uppträda till veder-
läggning af de många och ganska bittra anfall,
som vissa skriftställare ud efter annan, i vår
tanka, ofta ytterst orättvist tillåtit sig, icke b lott
emot Friherrns synliga verksamhet som repre-
sentant, utan äfven emot de motiver man lös-
ligen tillagt honom, utan någon anledning derv-
till från hans offentliga lif Sådant är utan
tvifve! äfven det öde, som trällat H. Ex:s
Adlersparre. Vi ha flera gånger förut förkla-
rat vår tanka, att, enligt allt hvad hittils visat
sig, H. Exellens icke gjorde för Sverige ar
1309 på långt när hvad han i egel nskap af den
förnämste mannen i en revolution hade kunnat
söra, till förbättring af Sveriges statsskick och
Styrelseform, och hvad man äfven måbändwe
hade baft skäl att vänta sis af en man med
hans ovanliga rykte som litter: atör, statsman och
fosterlandsvän. Men äfven med denna fordram
ouppfylid, skall han ändock otvifvelaktigt för
blifva förtjent af nationens tacksamhet och er--
känsla derföre, att han i det ögonblicket var
den ende, omkring hviken det allmänna fm
troendet kunde sanila sig till utförande af de
vådliga företag, utan hvilket revolutionen aldriz
hade iuträifat, och derföre att han — icke
lättsinnigt eller utan öfverläggning, utan efter
moget betänkande — åtog sig ett uppdrag, hvaraf
den säkra påföljden, i händelse det misslyckats,
hade varit att han främst af alla fått räcka
sitt hufvud under bilan. Promemorian. hvar-
om vi förut nämnt, utgör väl alltid en betänk
lig omständighet; men efter de upplysningar
Or Landsh. Flach lemnat i sin artikel, synes
åtminstone Friherre Anckarsvärd i detta afseen-
de kunna gvit a emot det af honom sjelf upp-
läcta uttrarndot