ån IILICI PN a Lillsaal — TOTIIUUINISECN Cl All CSA UU
kurir — att föra tillbaka detta beslut, och
lervid tillagt: Helsa dem och säg, att hvarje
tok)
ploddroppa, som kommer att utgjutas, blifver
unnande öfver Hans Järtas hufvud? — Det
var redan skymning? — säger Friherrn — då
dessa kraftord uttalades; och det är ganska
säkert, att Hr Adlersparre i annat fall på mitt
ansigte skulle märkt det ytterst obehagliga in-
ryd ck af elt yttrande, som innebar någonting
så obetänkt, så litet hörande till saken, så
opolitiskt, då, i fall sådant yttrats äfven åt an-
Gra, det endast skulle hafva åstadkommit oför-
delaktiga omdömen om revolutionsbefälhafva-
rens personlighet, afsister, fördragsamhet och
hämdebegär, och i min tanka ända till löjlig-
het opolitiskt derigenom, att jag ännu älskar
att tro detta stormodiga yttrande för ingen
del hemtadt från Adlersparres hjerta eller
hans sinnelag, utan ecudast ifrån ögonblickets
mindre goda lynne, under en alltför förklar-
lig tanke på de ännu då outvecklade äfventyr.
som revolationsförelaget kunde vara under-
kastadt. — — —
Den förklaring Friherrn i slutet af denna
;eriod gifver åt anledningen till Adlersparres
itrande, utgör 1 vår tanka just en vederlägg-
ung af Friherrns omdöme öfvet samma yl-
rande. Man sätlte sig i en persons ställe, hvil-
en i följd af uppmaningar, utgångna från huf-
udstaden, att med de troppar öfver hvilka
jan för befälet, aftåga från en aflägsen provins
ör att understödja planen till en statshvälf-
ing; man föreställe sig att denne man, redan i
petsen för de sammansvurne, höjt uppresnin-
ens fana och befinner sig i full marsch emot
mufvudstaden, men under vägen träffas af det
nisströstande budet, att allt är förbi och att
ågon annan utväg icke gifves än alt vända
um, emedan på någon revolution icke mera är
tt tänka, samt att denna förändring härleder
ig förnämligast ifrån de personers obeslutsam-
ret, som sändt underrättelsen.
I denna ställning befann sig Öfverste Löjt-
vant Adlersparre. Att han, vid nyheten om en.
a fallkomhig förändring i sinnena hos dem, som
Stockholm höllo sjelfva planens hufvudtråäd
— i ett ögonblick, då tankan på de föreståen-
ic vådorna måste mångdubblas, ändock icke en
ninut vacklade i föresatsen att gå on öde till
nötes, sedan tärningen en gång var kast tad, ut-
Ör kanhända det vackraste draget i hela hans
valitiska personlighet, emedan det vittnar om
un fasthet och mannamod, som icke låg i ord
an I handling, och som mången annan isam-
na belägenhet kanske icke skulle hafva ådaga-
ast Att hans yttrande om Jans Järta var
Lystert och, om man så vill, hade en ton af
rymhet, måste man väl då förlåta den känsla
f bedragna förhoppningar, eller den föreställ-
ing om svikna löften, som ganska naturligt
unde, och, vi tillägga, måste väckas i det be-
a
) En jemförelse, mellan den lugna och bestämda
karakter som uttalar sig i svaret vid Åtorp,
och den oro i höggvarteret, som Frih. Anc-
karsvärd beskrifver, synes, om det sednare
är grundadt, i allt fall tUllkännagifva, att
starka reaktionsplaner korrt efter revolutio-
nen varit å färde. H. Exis. Adlersparre kan