sifvit uppdrag att föra sin talan, eller som sjelfmant åtagit sig det, förbise, — vi vilja icke säga, gynna — pöbelspr åket, Smädelserna, osanningarna och förvrängningarna; under det de med falkblickar bespeja hvarje liten förseelse hos dem, som de icke anse vara af, deras eget Pp arti, och använda alla de medel de hafva i sin förmåga, alt förfölja och bestraffa dessa förmenta oförrätter, af hvilka de i sjelfva verket ingenting lida förr än just då de hämnats dem — då är det de sjelfve som gifva helgd åt missbruken, som undergräfva tryckfriheten och derigenom sitt eget bestånd; ty en hRegering äger ingen tillförlitligare bundsförvandt än en fri och värdigt begag nad Press. Dessa båda egenskaper äro synonyma, då vi nemligen med sressens frihet äfven förstå friketen från makens skadliga inflytande derpa. Pehöfves någon tillämpning af dethär sagda? Behöfva vi erinra om det sätt, hvarpå de sig så kallande ministeriella tidningarna begagna trycfriheten, och hvad hon blifvit genom dem? beköfva vi inra om hvilken olika behandling dessa erfarit å auktoriteternas sida emot de liberala? Under det man aktionerat och låtit fälla till böter eller fängelse förhastade nyheler, oförsigtisa men oskadliga ylira wnden och omdömen, under det man indragit vissa tidningar — hvilket också är ett straff, — har man aldrig låtsat se, huru andra Regeringar, huru hela nationer, med hvilka riket äfven stått i vänskapligt förhållande, varit oafiätliga mål för sarkasmerna och angreppen 1 de ministeriella bladen, huru enskilta personer, deras företag och afsigter, förföljts med en hätskbet i syftet, med en bitterhet isattet, hvarpå intet motstycke kunnat uppletas hos tidningar af stridig politisk firg. Om Regeringen någon gång vändt sin straffande uppmärksamhet äfven på dessa verkligt vådliga förseelser, om hon användt sitt inflytande, antingen att förekomma dem eller att tukta dem då de föröfvats, om hon förskaffat sig organer, värdiga att föra hennes, d. v. s. nationens sak, så skulle man, inom ganska kort tid, sällan höra talas om dessa yttvande rättens missbruk. Men då detta cj med skäl frågas: Är det missbruket ket man haiar? Vi tilltro oss icke att Besvara denna fråga; vi framställa Penne endast till in l deras begrundande, som följt vår periodiska press, och som sålunda kunna afgöra 2 hon vunnit genom de par excellence s, h. loyalas? ba mödanden. (Insändt).