2iUdUUL ILIIUTULCD Sv Ullllny, T0P all 24 tptja Slilid alsigter. Att detta mitt språk icke var välljudande mom en församling, som redan hyllat motsatsen af min mening, är lätt att inse; men snart delades mina åsigter af Öfverste Löjtnant Emil Gerdtn, och. Dahlrege mentets Chef Christian Klingsporre, hvilka män voro de förste, som framträdde och förenade sig med mig. Från andra sidan yrkades planens fortgång egentligen af Frih. CO. IL Anckarsvärd, dess Bror Augast och Öfverste-Löjtnant Sköldebrand. Befälhafvaren upptog, åtminstone som mig syntes, med fullkomligt lugn de-skäl jag anfört, och gjorde dem ull och med i rättvisa, hvaror n äfven resultatet vittnade, då min mening scgrade. De för morgondagen gifna ordres om Vetimländska Fördelningens uppmarch till Skepsbron inställ Iides, och, för att ytterligare öfverlägga, utsattes nytt sammanträde till följande dag kl. of. m. Härvid infann sig icke Befälhafvaren; men Frib. Anckarsvärd förde ordet i denna öfverlisgsning, och uppliste nu det Tal, som finnes infördt i dess Trosbebkännelse. Det är väl möjligt, att detta tal anväudes aftonen förut, likväl då, innan jag till Befälhafvaren uppkom. Redan innan Vi efter nedkomsten från Befålhafvaren om natien ätstiljdes, voro nästan utan undantag alla Bataljons-Chefer bes slutne, att biträda min mening, och jag eriarar mig mycket väl, ati dåvarande Majoren, numera Generalen Frih. Carl Cederström, till mig yttrade sig icke kunna inge nyttan af ifrågavarande uiropuing. Det var således förgäfves man sökte verka på opinionen, som redan tagit sin rigtning, och medförde den lyckliga följd, att Svenska Folket fick med kraften af sitt enhälliga val, uppresa den fallna tronen. För min del är jag fullkomligen öfvertygad, om Befälhafvaren bestämdt velat genomdrifva utropningsplanen, alt han äfven deri ovillkorligen lyckats. Utom pligten att lyda, voro Vi alla be nägne att hörsamma dess vilja, och det motstånd, som uppstaed, hade lätt vikit för äet förtroende han ägde, om han gjort det gillande. Men det skall alltid blifva ett af den tidens friska blad i Grefve Adlersparres Medborsarekrans , att han icke vid detta tillfälle begagnade sin makt. Förnuftsskäl äga alltid indytelse på en stor Mans handlingar, och det är mer än sannolikt, om än i Tibble, som revolutions-Chef oviss, och befarande en ofta antydd kontrarevolution, Grefve Adlersparre tänkte i öfverensstämmelse med sin till Frih. Ancekarsvärd lemnade Promemoria, att han, efter emottagen hyllning vid intåget i Hufvudstaden, icke mera som fixidd ville förfäkta en plan, hvilken han frånträdde lika lätt, som det för honom varit att verkställa den Sådana handlingar böra icke tillskrifvas lättsiunets mflytelse. Om en tanke uppstår, då föremålen på afstånd betraktas från cen förledande synpunkt, så inträder likväl det sansade förnuftets oefter gilliga rält, att styra handlingen i dess utveckling. Grefve Adler:parre ägde icke tilllykten, kanske äfven ieke det slags courage desprit som fordras, för alt öfverskyla ett verkställdt misstag med -. Fart AN