Hr Montgomeries artikel lyder sålunda:
Det var icke oväntadt, minre oförklarligt, att Eri-
berre eller numera Hr Gvefve Cs H. Anckarsvärd,
känslig för de hårda tillmälen, ilskefulla anfall, per-
svnlige smädelser, hvarmed han af vissa ensidiga
publicister, oädla Zenohianska brefskrifvare och ano-
uyma belackare, på seduare tider blifvit öfverhopad,
skulle hysa misshag mot den, som han ansåg ha gif-
vit anledning dertill.
Hr Grefvens oppna förklaring i tidningen Dagligt
Allchanda, att han meddelat mig de upplysningar jag
begagnat 1 reccusionen af de Historiska Haudtingar-
nes 7:de del, gaf mig redan en och anuan oförtjent
tillvitelse, som jag likväl lemnade obesvarad och ove-
derlagd, emedan devi ingentiag förekom, som egent-
ligen kunde såra.— Dessutom var det lätt beräkneligt,
huru obehaget af en så beskaffad — ehuru visst icke
då nödvändig — bekännelse, som lade ytterligare
vapen i smädarenas händer, afven kunde åtminstone
förmörka, om ej missleda Hr Grefveus omdöme i af-
scende på mitt förhållande, såsom den förmeuta or-
saken till de förebråelser han fått uppbära.
Men hvad som deremot varit — och alltid skall
blifva — för mig lika ovåäntadt, som oförklarligt,
ar Hr Grefve C. H. Auckarsvärds oppgifter, yrkan-
den och tillmälen, i detta hänseende, i hans Nys
utkomna såkallade politiska trosbekiännelse.
Om jag deri icke, genom enutstuderad väfnad af mer
och mindre antagliga förutsättningar och anleduiv-
far, t.v. Mm. fragmesater af mina egna ord i ett bref
till Hr Grefven, vore frunställt såsom den der, hvil
ken hegått en indiskvetion, bvilken icke iakttogit
en mig specielt ålagA eller rekommenderad sgrannta.
genet, och byilken brustit 3 alt upprylla ett skrift-
ligt föfte, ehuru just urdhållighet alltid varit och
fortsatt skall blifva den enda iörtjevstjag vägar till
egna mis; om, vill jag säga, Hv Grefvens påståenden
varit aldrig så litet mindre sårande, eller mera be-
höriga, alt ej ens säva hvad de verkligen äro; så
skulle jag stillatigande birit obehaget af dem, i den
öfvertygelse att — då Hr Grefyvn cj kuvanat åler:-
hålla uttrycket af desawma, — det varit för honon:
elt behof eller en tröst, alt så utgjula sig, och som
jag ej bordt förena honom.
hen vu är förhållandet sålant att min pligt upp-
manar att röttfärdiga mig, så mycket beldre som jag,
på osvikliga grunder, kan det.
Jag skall i deuna min så hopträngda vederläggning
som möjligt, följa Hr Grefve Anckarsvärds tauke-
ävg.
Redan i sitt förord lemnar Hr Grefyven den opå-
räknade uppeiften, att det blott varit nägra högst
obetydliga meddelanden, hvarmed han försett mig.
angaende nägon del af Grefve Adlersparres politi-
ska bana
Tvertom: huru högst betydliga, upplysande och ka-
rakteriserande dessa meddelanden varit, lärer all
mönvheten erfarit af recensionen öfver g:de delen
af de Historiska handlingarne, och står för hvar och
en, att inhemta af mina 17 frågor och Hr Grefve
Auvckarsvärds derpå benäget lemnade lika omständ-
liga, som intressanta svar.
I sjelfva texten al He Grefvens politiska Trosbekän-
nelse, sid. 2, anser Hr Grefven sig icke böra för-
dölja att det varit helt och hållet emot hans vilja
och utan någon hans afsigt , desse hans upplysnin-
ear om H. fx:s Hr Grefve Adlersparre framträdt
iw för Almänheten under den gestalt, uti hvilken
det behagat mig att utsläppa dem ifrån den vård af
grannlagenlict, hvartill de specielt voro rekommen-
derade.
Pvertom: hbvarken Hr Grefvens ärade bref till mig
af den 3 Aug. 1832 eller de mig, på mina frågor;
meddelade svaren , nämna ett enda ord om den ge-
stalt , hvari jag borde ikläda dessa Hr Grefvens 1n-
tressauta uppgifter , ej eller förekommer i någondera
hyarken en allmän eller speciel rekommendation om
den grannlagerhet hvarmed de skulle vårdas. Hr
Grefvens svar slutas blott sålunda: ? Om härutur kan
hämtas något som kan tjena I. för dess polemik,
så må sådant geraa begagnast), äfven med så tyd-
ligsa allusioner ä uppsifternas författare, att Nana
dera ej kan misstaga sig, men mitt namn fur ic-
ke nämnas, Jag anhaälter derom. Likaledes förnyas