po St oanad iunla mMOJld LI HadlUulllig, SYylts ingen yttre försiglighet ha kunnat vara för stor, så vidt den icke lade hinder i vägen för sjelfva sakens framgång, hvaröfver man icke må förundra sig. Friherrn uppgifver dock icke detta på något ställe, icke heller, att Hr Adlersparre tvekade, sedan tärningen en gång var kastad. Han reserverar sig till och med emot den tydning af hans uttryck, som skulle han hafva beskyllt Hr Adlersparre för brist på personligt mod, i den mening detta ord gemenligen förstås. Ungefär af denna beskaffenhet äro de flesta anmä irkningar Friherrn gör emot revolutionens chef i afseende på dess personliga förhållande till revolutionskamraterna. Vi lemna derhän huruvida Frib. pråhända kan hafva rätt deruti, att ett ständigt rådfrågande af de yngre oflicerarne och bataljonse sheferne vid alla tillfällen, som utgör en af hans anmärkningar, villnade om villrådighet hos chefen, celler om det kunde härröra från en bestämd afsigt, alt, ehuru ledande det hela, likväl icke företaga något annorlunda än 1 öfverensstämmelse med den korpss åsigter, som han anförde.: Med deltaarne I en revolution förhåller det sig ungefär, som med en besättning som lidit skeppsbrott, De vanliga banden af förmanskap och lydnadspligt äro då slitna, individen gäller hvad han förmår, och endast det ömsesidiga och gemensamma förtroendet kan skapa den samlade kraft som erfordras till ett gemensarat företag. Vi komma nu tiil den svåraste punkten af Friherrns anmärkningar, der vi bekänna 0ss icke finna någon utransakelig förklaringsgrund, till ir Grefve Adlersparres uppförande. Friherre Anckarsvärd uppgifver nemligen, att han mångfaldiga gånger gjorde fruktlösa försök att af ionom (Hr Adlersparre) vinna någon förklaring i anstende till hans åsigter om revolutionens resultater, i hyilket hänseende många med honom delade en oro den Frih. otnsor osfullt nödgades dölja för andra än sina närmaste vänner; — — att Frih. länge hade sin tillit till chefens försäkringar, att under 19 är icke haft någon kärare kunskapsforskning än statsförfattningarnas undersökvingy att han på sina frågor i denna del blifvit afspisad med orakelsvar O. s. Vv. Men icke nog med dessa gravami ina. Det är här. som Friherrn, sid. 22, meddelar den promemoria, hvilken utgör kardinaldokumentet för hans anklagelse emot Grefve Adlersparre och hvarmed han bevisar, att det af honom sjelf sedermera i Stockholim upplästa anföraudet om en Konungs utropande utan alt vara valda af Ständerna, som blef supprimeradt, var författadt 1 follkomlig öfverensstämmelse med Grefve Adlersparres åsigter. Denna promemoria, som oss veterligen. aldrig förut varit känd, lemnades Friherrn i Tibble af Hr Grefve Adlersparre, såsom instruktion för att dermed begifva sig till Hertigen Riksföreståndaren innan tropparnas inryckande i Stockholm; och var af I följunde besynnerliga mnehåll: