po St oanad iunla mMOJld LI HadlUulllig, SYylts
ingen yttre försiglighet ha kunnat vara för
stor, så vidt den icke lade hinder i vägen
för sjelfva sakens framgång, hvaröfver man ic-
ke må förundra sig. Friherrn uppgifver dock
icke detta på något ställe, icke heller, att Hr
Adlersparre tvekade, sedan tärningen en gång
var kastad. Han reserverar sig till och med
emot den tydning af hans uttryck, som skulle
han hafva beskyllt Hr Adlersparre för brist på
personligt mod, i den mening detta ord ge-
menligen förstås.
Ungefär af denna beskaffenhet äro de flesta
anmä irkningar Friherrn gör emot revolutionens
chef i afseende på dess personliga förhållande
till revolutionskamraterna. Vi lemna derhän
huruvida Frib. pråhända kan hafva rätt deruti,
att ett ständigt rådfrågande af de yngre ofli-
cerarne och bataljonse sheferne vid alla tillfällen,
som utgör en af hans anmärkningar, villnade
om villrådighet hos chefen, celler om det kun-
de härröra från en bestämd afsigt, alt, ehuru
ledande det hela, likväl icke företaga något
annorlunda än 1 öfverensstämmelse med den
korpss åsigter, som han anförde.: Med delta-
arne I en revolution förhåller det sig ungefär,
som med en besättning som lidit skeppsbrott,
De vanliga banden af förmanskap och lydnads-
pligt äro då slitna, individen gäller hvad han
förmår, och endast det ömsesidiga och gemen-
samma förtroendet kan skapa den samlade kraft
som erfordras till ett gemensarat företag.
Vi komma nu tiil den svåraste punkten af
Friherrns anmärkningar, der vi bekänna 0ss ic-
ke finna någon utransakelig förklaringsgrund, till
ir Grefve Adlersparres uppförande. Friherre
Anckarsvärd uppgifver nemligen, att han mång-
faldiga gånger gjorde fruktlösa försök att af
ionom (Hr Adlersparre) vinna någon förklaring
i anstende till hans åsigter om revolutionens
resultater, i hyilket hänseende många med ho-
nom delade en oro den Frih. otnsor osfullt nöd-
gades dölja för andra än sina närmaste vänner;
— — att Frih. länge hade sin tillit till che-
fens försäkringar, att under 19 är icke haft
någon kärare kunskapsforskning än statsförfatt-
ningarnas undersökvingy att han på sina frå-
gor i denna del blifvit afspisad med orakel-
svar O. s. Vv.
Men icke nog med dessa gravami ina. Det är
här. som Friherrn, sid. 22, meddelar den pro-
memoria, hvilken utgör kardinaldokumentet för
hans anklagelse emot Grefve Adlersparre och
hvarmed han bevisar, att det af honom sjelf
sedermera i Stockholim upplästa anföraudet om
en Konungs utropande utan alt vara valda af
Ständerna, som blef supprimeradt, var förfat-
tadt 1 follkomlig öfverensstämmelse med Gref-
ve Adlersparres åsigter. Denna promemoria,
som oss veterligen. aldrig förut varit känd, lem-
nades Friherrn i Tibble af Hr Grefve Adler-
sparre, såsom instruktion för att dermed be-
gifva sig till Hertigen Riksföreståndaren innan
tropparnas inryckande i Stockholm; och var af
I följunde besynnerliga mnehåll:
