herrn tillkom, då en mängd Hr M:s egna tankeslut, under den föregifna insändningen, blifvit sammausmälta med hvad Frih. såsom svar på hans frågor yttrat, och att dervid företrädesvis blifvit bibehållet, hvad som kunnat vara bittert eller stötande, hvilket ingalunda i och för anförande af fakta varit behötligt att framdraga, 1 fall det hade varit lir M:s allvarliga mening, att, enligt Frih:s begäran och efter det skriftliga löftet, icke indraga Frib. i någon polemik.? Frih. erkänner sig också derföre icke såsom Insändare i det ordförstånd Hr M:s artikel antyder,? då Frih. endast trodde sig upfylla en vanlig det borgerliga lifvets förbinde lse, när han, i enlighet med sin öfvertygelse, blott besvarade de frågor som voro ställda till honom i elt ämne, varom han ansåg sig ega någon kännedom. Man kan, efter dessa upplysningar, icke annat än beklaga, att Friherre Anckarsvärds benägenhet att, som han kallar det, uppfylla en vanlig det borgerliga lifvets förbindelse, blifvit så missbrukad, som synes af det föregående; men man kunde göra åtskilliga. anmärkningar dervid, att Frih., då han icke lemnat de oftanämnde svaren för att tryckas, likväl, såsom det synes af brefvet, medgifvit FIr M. att med en eller annan allusion upplysa källans historiskt betydelsefulla natur,? hvilket nödvändigt måste förutsätta en förmodan, att åtminstone sjelfva uppgifterna skulle komma att olfentliggöras. Frih. förekommer dock härvid Läsaren derigenom, att han sjelf förklarar detta medgilvande ganska obetänkt, efter flera förut gjorda förbe håll i afseende på uppgifternas begagnande, och derigenom att han anser sig skyldig göra Hr Grefve Adlersparre sin offentliga ursäkt i det fall, att ordställningen kunnat innebära något stötande, (hvarpå ingen, som läst de hätska beskyilningarnag i Hr Montgomeries artikel, lärer tvida) samt att Frih. anser sig bafva felat mot samhällslifvets bildningsförhållanden (2), om honom kunnat villvitas att, i tryck, vid något tillfälle, hafva emot H. FE. Adlersparre åsidosatt den grannlagenhet man i det offentliga är hvarannan skyldig. Efter de förklaringar i afseende på de insända uppgifterna i Jurnalen, som vi nu i samNan drag återgifvit och öfverlemna åt Läsarens eget vidare bedömande, rekapilulerar Erikerro sje!f en del af Jurnalartikelns innehåll, för att utvisa, hvad han deraf vidkännes eller icke; och man kan icke neka, att om han å ena sidan icke 1 sak skonar EH. Ex. Adlersparre med sina ndömen, så äro dessa åtminstone författade i en ton och på ett språk, som i hög grad ufviker ifrån det man läste i Jurnalen. Vi skola i nagra få punkter resumera det hufvudsakligaste af dessa gravamina. Den första punkten af Friherrns beskyllningar, synes oss icke af serdeles svår natur. Frih. yttrar pemhigen alt Öfverste Löjtnanten Aden ) sparre, EFrib. veterligen, aldrig före revolutio-t nens utbrott, om det vådliga i landets ställuing eller om ri äddningsmedlen samtalat med tvenne på cn gång närvarande personer, unda niagande en sång med Eriherin och dess broder. 20 Men bör väl detta Jär gas Grefve Adlersparre så pmycket GH last? Under berednincen af er sådan uppresning. och innan man